När politiker blir revirpinkare
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ofta när jag springer in i vardagsnära frågor där politik och verklighet möts har jag slagits av att staten ofta är oerhört tandlös. Alla kan erkänna ett problem, men ingen gör något åt det. Trögheten i organisationerna, oviljan att ta i något som inte ligger exakt i fokus och rädslan för att trampa in på någon annans territorium är ofta iögonfallande.
Ett ärende, som nu får anses preskriberat och möjligt att skriva om, handlade om räddningstjänstens kommunikationer. Det kan tyckas rimligt att poliser, brandkår och ambulanser ska kunna prata med varandra obehindrat, att de ska kunna anropa sina centraler och kommunicera enkelt med sjukhus och andra enheter, kanske kustbevakningen eller kollegor på andra sidan länsgränsen.
Men så var inte fallet. Alla hade sina tekniska prylar med olika kanaler och tekniska lösningar som gjorde verksamheten onödig krånglig och ineffektiv. Och i några fall direkt livshotande.
Det visade sig att politikerna mycket väl visste om att det här var något som måste fixas, att det fanns tekniska lösningar. Visserligen krävdes ett tillskott av lite pengar till att börja med, men det skulle sparas in på lite sikt, eftersom det finns vinster att hämta i helhetslösningar om alla kommuner skaffar samma slags grejor.
Men det var helt kört i vägg. Ingen politiker kände sig ansvarig. De satt i sina väl inpinkade revir och försökte dumpa så mycket som möjligt på sina kollegor. Trots beslut i riksdagen hände ingenting.
Jag tror att ett skäl till att socialdemokraterna förlorade valet var att alltför många företag, organisationer, branschnätverk, enskilda personer och andra aktörer börjat uppfatta partiet som ett hinder för förändring och inte som någon som hjälper utvecklingen på traven.
När alla dessa frustrerade och övergivna intressen kom att börja betrakta socialdemokratin som en del av problemet och inte som en möjlig lösning började de investera i ett regeringsskifte.
Ett bra exempel på hur politiken misslyckats med sina grundläggande uppgifter är den konflikt som släckt ner lyset i Övertorneå. Här grälar kommunen och ett företag om vem som har rätt och tredje part drabbas när gatlyktorna slocknar.
Staten och dess myndigheter tycks stå helt handfallna. Utgångspunkten för det politiska livet måste rimligtvis vara att offentliga platser ska vara upplysta och att detta allmänna intresse går före eventuella särintressen.
Oavsett vem som har rätt eller fel, om det är Övertorneå och Haparanda kommun eller om det är Ekfors Kraft, borde det vara glasklart att tredje man inte ska drabbas.
Vi skulle inte tillåta att brandkåren strejkar när det brinner, eller att polisens luciafirande gick före utryckning vid bankrån. Vi anser nog att vägarna ska plogas och att snöröjningen får göra upp med kommunen om priset inför domstol efter snöstormen om de är oense. På samma sätt måste statens uppgift vara att gatlamporna ska fungera.
Men om socialdemokraterna nu agerar för att säkra det allmänna intresset - och visa att de står på folks sida - blir deras nästa problem att förklara varför de inte gjorde något förut när de hade makten.