Med den nya bilen följde en TomTom-navigator. Bara att knappa in destinationen och sedan kommer kommandona på valfritt språk (jag gillar nyazealändsk engelska). Det är bara att tuta och köra. Det kändes bra att få hjälp i livets vägval. Men så har saker börjat hända som gjort att jag blivit betänktsam.
Första gången var när jag skulle åka från Borlänge till en faster i Gagnef. Jag knappade in destinantionsorten, följde instruktionerna, och lade mig på maxhastighet, samtidigt som jag njöt av en Håkan Nesserinläsning. Jag konstaterades att vägen byggts ut sedan sist. Långt inne i min hjärna noterades det med viss förvåning. Motorväg här? När byggdes den? Och så annorlunda allt ser ut!
Efter en timme började jag dock ana oråd. Men Nesserinläsningarna är, som alla vet som lyssnat, kulturella höjdpunkter, och först när vi, jag och TomTom, var halvvägs till Norge, slog jag av på farten och försökte hitta en lämplig plats för nödlandning. Utan vanlig papperskarta i bilen satt jag ensam med den stora frågan, var tusan är jag?
Som tur är finns det iPhone, och med ett fasansfullt tråcklande via småvägar genom skrämmande mastrakter, där vare sig Svea Rikes Lag eller skiftesreformen fullt ut genomförts, lyckades jag, drygt en timme senare, ta mig fram till rätt ställe.
Så när jag denna sommar vid flera tillfällen lurats in på villovägar av TomTom så har jag inte blivit förvånad. Men det är onekligen lite festligt att tvingas kryssa runt på småvägarna i Blekinge och till slut inte veta var fan man är.
För den som har semester så innebär det att tidigare okända trakter kan upptäckas. Och man tvingas fråga lokalbefolkningen hur civilisationen kan återses. Kanske är det samma sak med politiska partier. Vi lär oss lita på ett parti, följer deras argumentation och lär oss tro på deras budskap.
Tilltron blir allt starkare när partiet och dess ideologi visat sig vettiga. Och sen, när partiet pekat fel, så att det lett oss ut i vildmarken, kommer ändå några att fortsätta följa partinavigator, medan andra lär sig att utnyttja alternativa vägvisare. Och tänka mer själv.
Jag funderar på detta när jag ser grälet kring SNS rapport om privatiseringarna skapat högre effektivitet eller inte. Det intressantaste med rapporten är att den som främsta resultat lyfter fram att vi inte vet så mycket om skillnaderna mellan privata och offentliga produktionsformer. Det är också intressant att alla privatiseringskritiker och andra offentligkramare lyfter fram detta med stor förtjusning - utan att våga säga tydligt att de vill att vi åter ska fösas in i en offentlig statssocialistisk överhetsordning utan alternativ. Som deras navigator ropar till dem. Likaså är det intressant att privatiseringsvännerna inte vill ta till sig resultat som inte bekräftar deras världsbild. Om SNS inte säger samma som navigatorn är det SNS det är fel på.
Själv tror jag att de flesta av oss är ganska pragmatiska. Vi struntar egentligen i om det är privat eller offentligt, så länge som det fungerar på det sätt som det ska. Och vi måste hålla samman när folk med snurriga navigatorer hotar att ta över.