Tage Erlander sa en gång något i stil med att måttet på ett samhälles värdighet är hur vi behandlar våra sämst ställda medmänniskor. Det torde vara den viktigaste utgångspunkten för en politisk ideologi. Vi har enbart den här planeten och vi delar den med varandra. Då gäller det att göra livet så värdigt som bara är möjligt.
Men det goda livet får inte avgränsas till en viss grupp, såsom en ras eller ett kön. Då odlas förtrycket och människovärdet sätts på undantag. Rätten till ett gott liv måste tillkomma alla. Därför behövs i vår tid mer av samfällda ansträngningar för att se till att människan - vars förflutna i hög grad präglats av förtryck, våld och ofrihet - kan leva i frihet ochtrygghet. Vi måste och kan enbart bygga ett grönt, globalt folkhem tillsammans.
Men det är något unket som börjat smyga sig in i politiken och som får principen om allamänniskors lika värde att erodera. Ett förakt för svaghet och en primitivt fientlighet. Samma sorts tankemönster som tidigare genererat mänsklighetens största katastrofer och lidande.
Det tycks pågå en process där den simpla fördomen omklassificeras till kunskap. I det arbetet är Sverigedemokraterna och deras företrädare dagligen behjälpliga. Medelst politiska reklambudskap utmålas människor som kommer till vårt land, från fattigare delar av Europa, som en migrerande ohyra. I vårt grannland Norge har det människorättsliga undantagstillståndet gått så långt att man i vissa städer börjat ålägga tiggarna att hålla sig inom visa zoner, där de får ”utöva sin verksamhet”.
Det norska statsrådet och partiledaren för Fremskrittspartiet, Siv Jensen, talade så sent som förra året om att skicka ut alla rumänska romer i av staten ombesörjda busslaster. Detta i ett land som drabbats av en av vår tids värsta rasistiska terrorattentat. I såväl Sverige som ovan nämnt grannland kategoriseras tiggarna, helt utan underlag, närmast som brottslingar och förövare av ett ”organiserat tiggeri”.
Många av dessa medmänniskor, som tvingats ta den sista utvägen för att samla ihop några slantar till sin försörjning, är romer från bland annat Rumänien. Det finns tyvärr alltför många mörka kapitel i vår historia som vittnar om den rasdiskriminering och alienering som den romska befolkningen varit utsatt för. Det så kallade romregistret, som upprättades av skånepolisen, var en obehaglig resonans av denna historiska och systematiska rasism. Mytbildningen kring det ”organiserade tiggeriet” är ytterligare ett exempel på detta. Trots att såväl polis och socialtjänst vittnar om deras utsatthet och ständigt måste dementera anklagelserna om en organiserad, halvkriminell verksamhet, så fortsätter rasismen att florera. För i den rasistiska kunskapshierarkin är fördomen ett ständigt överordnat analysverktyg för att förstå verkligheten.
Jag läser också om Sala kommun vars socialdemokratiska kommunstyrelseledamot, för några år sedan, föreslog en förändring av den lokala ordningsstadgan för att förbjuda tiggeri. Senare kom länsstyrelsen att upphäva beslutet, eftersom kommunen saknade kompetens att instifta sådana föreskrifter. Ett av de mest talande inslagen i denna fars var när kommunen försökte försvara sig med att syftet med föreskriften var att förmå tiggarna att legitimera sig, så att man kunde ”prata med dem” och ”förebygga människohandel”.
Detta är troligen inget annat än en rökridå men ponera att avsikten var uppriktig; vad säger det om vårt samhälle och synen på våra medmänniskor? Som om det inte gick att prata med kvinnan och mannen på gatan, utan repressiva föreskrifter.