BENGT-URBAN FRANSSON: När människan bakom siffran inte räknas

När jag i torsdags satt i bilen på väg upp till Arjeplog så lyssnade jag på eftermiddagsradion i P4. Plötsligt kände jag hur nackhåren reste sig och jag nästan blev illamående. Jag hörde rösten av en sorgsen mamma som förlorat sin son. Jag hörde hennes berättelse och hon kröp verkligen innanför mitt skinn. Hennes förtvivlan fyllde kupén i min bil. Marja-Leena, som hon hette, berättade om sin son Ari som i våras tog sitt liv efter att ha utförsäkrats och förlorat sin ersättning från sjukförsäkringen. Hennes son, knäckt både fysiskt och psykiskt efter år av svår värk i ryggen, som nu i stället för den förtidspension som han kände var enda möjligheten skulle överföras till Arbetsförmedlingen, och prövas mot arbetsmarknaden. Ari som knappt klarade av sin vardag som sjukskriven på grund av sin svåra värk skulle nu rehabiliteras i Arbetsförmedlingens regi. Första gången lyckades Aris son få med sig sin far till Arbetsförmedlingen, men när det blev dags för besök nummer två så valde Ari en annan tragisk väg. Han såg ingen annan utväg ur sin situation än att ta sitt liv. Utförsäkringen innebar för honom att han inte såg livet som en möjlighet. Det fick mig att frysa in i märgen.
I statistiken är Ari en pluspost. Han spädde inte på antalet förtidspensioneringar och han finns inte kvar som sjukskriven. Inte heller är han arbetslös. Men mänskligt är Aris ett inget annat än ett enormt misslyckande och en skamfläck för vårt samhälle. Vi gav inte Ari möjligheten att känna att livet var värt att kämpa för. Han såg inget ljus i mörkret. Till samma program var socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (M) inbjuden och fick frågan om hur han såg på Aris öde. Klädsamt så beklagade han att Ari valde att ta sitt liv men gled sedan snabbt förbi hans öde och började ett försvarstal för regeringens politik. Utgångspunkten var att långvarig sjukfrånvaro från arbetsmarknaden kan leda till psykisk ohälsa och att det gäller att få tillbaka människor till arbetsmarknaden så fort som möjligt. Här finns ingen skillnad mellan alliansens politik och de rödgrönas politik. Människor måste ges möjlighet att komma tillbaka, och det så fort som möjligt. Men sedan gled Axén in medlen och det är där det finns avgrundsstora skillnader mellan alliansens övertro på att människor blir friska av att föras över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och de rödgrönas tro på att rehabilitering måste ske utifrån den enskildes förutsättningar och att detta sker bäst när människor känner grundtrygghet.

När man lyssnade på Gunnar Axén förstod man ganska snabbt att problemet inte ligger i regeringens politik. Varför ska man skrämma upp de sjuka med att kalla det faktum att man förlorar rätten till sjukersättning från Försäkringskassan för utförsäkring. Det skrämmer upp dem i onödan, när man i stället kan kalla det för omförsäkring. I Gunnar Axéns värld handlar det hela bara om vem som ansvarar för dig och din "rehabilitering". För Axén verkar tycka att Arbetsförmedlingens möjligheter till rehabilitering är mycket större än Försäkringskassans. Att människor vars sjukersättning tas ifrån dem kan uppleva det som att deras sjukdom ifrågasätts och samhället inte tror på dem är inget som rör Axén i ryggen. Men så är det väl när människan inte längre räknas, utan det enda som i verkligheten betyder något är bättre siffror i statistiken. Att människor kastas ut i otrygghet och oro inför framtiden spelar tydligen ingen roll. Men mig rör det i ryggen eftersom människan står i centrum för mig. Sverige måste bli mänskligare!