När mamma inte ammat
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sahlin analyserar inte själv varför hon katapulterades ut ur politiken med sådan kraft. Själv tror jag en viktig förklaring till den intensiva jakten var den uppdämda dåliga stämning som fanns i Sverige efter kriser och politikersvek. Mona Sahlin blev syndabocken som förlöste ilskan. Hon fick ta även andras skit.
Mona Sahlin drabbades av alla ilska som politiska missgrepp och folkliga vanföreställningar skapat. Det blev ett slags katarsis. Och när opinionen exploderade hukade andra makthavare. Mona Sahlin däremot, hon frontade opinionen och försvarade beslut hon varit med och fattat.
Medierna var outhärdliga. Som när Monas sexårige son ansätts av journalister som frågar honom om mamma brukar använda kort när hon köper leksaker åt honom. Det är ett beteende som påminner om när medierna bokstavligen jagade Lady Diana och hennes kamrater i döden.
Tv-licensdrevet mot Cecilia Stegö Chiló bottnade egentligen i en skitsak och kan kanske också förklaras av uppdämd ilska. Men här handlade det mer om mediakollegornas irritation över att Stegö dels inte var en "riktig" journalist eftersom hon bytte sida och blev politiker, men dels ändå lyckats genomföra ett klassiskt journalistiskt grävjobb. Hennes granskning av det socialdemokratiska borgarrådet Mats Hulths affärer 1998 tvingade honom att avgå.
Kanske handlar det också om att många har svårt för kvinnor därför att mansväldet är så inpyrt. Kvinnor rubbar den ordningen. Det känns utmanande och väcker ett slags folkpsykologiskt motstånd inför nya perspektiv. Ungefär som i demokratins barndom när rösträttsförespråkare drabbades av ett outgrundligt hat.
Kvinnor i politiken tycks dessutom ha en speciell laddning hos grupper som inte har alla getter hemma. Mordet på Anna Lindh är ett bra exempel på hur en ung begåvad kvinna väckte ilska hos ett psykfall. Den som läser vad folket skriver på Internetsidor och ropar i luren på radio inser att det inte bara är vanliga dårar som går loss på sådana som Stegö och Sahlin. Det är lika mycket den stora flocken av boarderlinemänniskor, de som historiskt kallats för Vulgus, men som i Sverige anses vara kärnan i demokratin eftersom vägen framåt bara kan beträdas om vi "lyssnar på rörelsen" eller "känner av i folkdjupet".
Kanske är det så, att obalanserade människor har lätt att hitta en kvinna att projicera sina känslor på. De har kanske övergivits av sina pappor och hamnat i klorna på en elak mamma, fått stryk av grannkärringen eller haft en stygg lärarinna som inte observerat deras behov av hjälp? Eller har deras svärmödrar behandlat dem illa? Kanske fick de aldrig en flickvän på gymnasiet?
Har de som hatar aktiva självständiga kvinnor i bland annat politiken inte ammats av sina mammor tillräckligt mycket? Övergivna som barn, tar de nu hämnd genom att attackera mediafigurer som påminner om det mörka förflutna?
Vad gör vi i så fall åt den saken? Skaffar kvinnorna fler livvakter?