Klimatet på våra arbetsplatser har hårdnat. Många vågar inte framföra sin mening. Risken är för stor att förlora jobbet, omplaceras eller mobbas. Munkavle på tycks vara dagens melodi i arbetslivet. Vi skulle behöva fler ”visselblowers”
Att locket är på i det privata näringslivet är knappast att förvåna sig över, här finns inte samma skydd för yttrandefriheten som i offentlig verksamhet, men spridningstendenserna till statliga och kommunala verksamheter har blivit allt vanligare. Ofta handlar det om trakasserier från den statliga arbetsgivarens sida.
Krav på lojalitet och därmed tystnad både inåt och utåt hörs dessutom allt oftare. Anställda anklagas för att vara illojala. ”Kritik ska vi hålla inom familjen”, som det brukar uttryckas. Lojalitet tycks ha blivit norm för arbetstagaren, yttrandefriheten ett undantag. Den grundlagsfästa yttrandefriheten i framför allt offentlig sektor åsidosätts därmed. Anställda betraktas många gånger mer som ting, som man kan flytta på lite hur som helst, än som människor av kött och blod som har egna åsikter.
Påtryckningarna mot människor som vågar säga sin mening blir dessutom allt mer sofistikerade. Ofta kommer de förtäckta eller de öppna hoten mellan fyra ögon, då står ord mot ord. Då krävs civilkurage för att orka stå på sig. Fortfarande ställer människor upp och avslöjar misshälligheter, men det känns som de blir färre.
När det gäller kommuner, landsting, statliga verk och myndigheter borde ansvarig minister hålla ett öga på utvecklingen och fördöma de munkavlar som når ut till offentligheten. Tyvärr hörs inget av. De anställdas rätt att yttra sig måste självfallet säkras i all offentlig verksamhet. Annars breder tystnadens konformism ut sig. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Tendensen är att yttrandefriheten har blivit mindre värd. I grunden är detta en fara för demokratin. All offentlig verksamhet bygger på våra gemensamma ansträngningar och bekostas av skatteintäkter. Det är vi som medborgare som ska utöva ansvar och insyn i vad som sker, inte någon ensam och osäker chef i den offentliga sektorns hierarki. Det värsta är att den här arrogansen har en tendens att smitta av sig in på andra rättighetsområden. Redan finns flera exempel på hur den grundlagsfästa meddelarskyddet ifrågasätts av offentliga arbetsgivare. Liksom offentlighetsprincipen, där tolkningen av personuppgiftslagen (PUL) allt oftare används av myndigheter för att vägra lämna ut handlingar som tidigare varit offentliga.
Ett demokratiskt samhälle måste bygga på öppenhet. Och en mycket liberal sådan. På så sätt motverkas maktmissbruk och allehanda mygel. En arbetsplats med högt i tak, och med ett givande och tagande, är utvecklande. Motsatsen skapar rädsla och tystnad i en miljö utan kreativitet och framtidstro.
Om anställdas kritik fortsätter att tystas finns det all anledning att på allvar se över om inte grundlagsskyddet för yttrandefriheten måste stärkas.
Och vad är det egentligen som är så himla farligt med öppenhet?