När inte hut går hem
EKONOMI. Bland sommarens repriser finns alltid Minnenas television. Även i politiken finns det anledning att minnas. I början på 1990-talet välsignades Sverige med regeringen Carl Bildt. Dåtidens alliansregering. Liksom den nu sittande högeralliansen försökte olika viljor samsas.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De som var insatta i skeendet visste vartåt det barkade. Ingen hade nypor att stoppa utvecklingen.
En högkonjunktur som får extra bränsle kan lätt gå överstyr. En grundkunskap som de flesta nationalekonomer känner till, men som det ibland är så svårt att övertyga omgivningen om. Nu eldas det åter under en ekonomi redan på högtryck.
Så gick det också som det gick. Efter 1982 års kraftfulla socialdemokratiska devalvering, på hela 16 procent, släpptes det efterhand på tyglarna. De offentliga utgifterna ökade. Den svenska ekonomin drogs in i en inflationsspiral uppåt, kronan var övervärderad. Vi fick en kostnadskris.
Det var heller ingen lätt uppgift för regeringarna att stå emot. När Palme 1982 kom tillbaka efter de borgerliga regeringsåren fanns krav på en traditionell socialdemokratisk politik och en positiv ekonomisk utveckling. Chockterapi och reformer blev programmet. Ett program som
Ingvar Carlsson tog över. Med facit i hand är det inte svårt att se att en hel del gick snett. Den snabba, och i eftermälet något slappa, avregleringen av kreditmarknaden kom dessutom som extra påbröd.
När regeringen Bildt sedan tog över inleddes det vanliga inbördes kivandet. Den borgerliga fyrklövern hade svårt att hålla sams. När det krävdes krafttag för att räta upp ekonomin gjordes för litet. Hellre skruvade man upp förväntningarna och utgifterna. Anne Wibble var ingen stark finansminister.
Inflationen brakade otyglat iväg liksom räntan. Massarbetslösheten blev en reell verklighet. Något liknande hade Sverige inte sett sedan 1930-talets krisår.
Så ansvaret för vad som skedde kan fördelas. 1980-talets ekonomiska optimism levde kvar in i Bildt-regeringens tidiga 90-tal. Krispaketen kom för sent och vägde för lätt. Åren med Bildt blev till ett samhällsekonomiskt moras. I ett kompromissernas kanslihus tog det tid till beslut. När de slutligen kom var det för sent.
Det var en ny socialdemokratisk regering, då med Göran Persson som finansminister, som fick dra åt tumskruvarna. Det blev en hårdhänt men nödvändig medicinering. Fortfarande upplever vi följderna av denna. Så sakteliga har välfärdsrevorna reparerats. Men nu ökar orättvisorna igen. Den välfärd vi tillsammans byggt ifrågasätts av den nya nyliberala regeringen. Som pekar med hela handen mot dem som är utan jobb, är sjuka eller förtidspensionerade.
Grunden för reformer är att vi till sista kronan finansierar det vi vill genomföra. Redan har högeralliansen börjat tumma på detta. Fortfarande puttrar konjunkturen på. Arbetslösheten är nere på tidiga 1990-talsnivåer. Drygt tre procent öppet arbetslösa. Inflationen är låg. Framtiden ser fortfarande hygglig ut.
Orosmolnen börjar torna upp sig. Alliansregeringen genomför en politik som inte har medborgarnas stöd. Ofinansierade skattesänkningar till ett höginkomsttagarskikt sticker allt fler i ögonen. Samtidigt kapar landets direktörer åt sig allt vad de kan. Girigheten och arrogansen har fått flera ansikten sedan valet 2006.