Det kom ett brev från en äldre kamrat med många år som kanslihusbyråkrat bakom sig.
Precis som så många andra denna sommar har han upprörts av excesserna med skattemedel som DN avslöjat inom statsapparaten och har funderingar om vad de kan bottna i.
I backspegeln påminner han sig ett paradigmskifte på 1980-talet när regelverket för kontroll av statens medel luckrades upp.
All strikt detaljstyrning ersattes då av verksamhetsmål. Staten förlitade sig på att budgetmedlen användes till att utveckla verksamheten utan att några detaljerade instruktioner skulle behövas.
Det var så, givetvis utan att det var avsikten, vägen öppnades för festfixare, inhyrda kändisar och personalfester för miljoner.
Själv kan min kamrat bara erinra sig en enda personalfest under sina nära tjugo år på utbildningsdepartementet.
Det var under Ingvar Carlssons ministertid och det hela försiggick på ett ställe utanför Stockholm dit deltagarna förutsattes ta sig med allmänna färdmedel eller egen bil. Några transportkostnader stod staten inte för.
Statliga kommittéer och utredningar hade heller inga större summor till representation eller fester.
När 1960 års gymnasieutredning skulle avsluta sitt fyraåriga arbete utverkade ordföranden ändå medel till en avslutningsmiddag. Givetvis i anslutning till ett sammanträde, så att inga onödiga kostnader skulle behöva uppstå.
Till allmän förvåning serverades faktiskt vin. Det visade sig så småningom att kostnaden för denna oväntade lyx täcktes med medel ur ordförandens egen ficka.
Ursprunget till att reglerna började luckras upp spårar han ända tillbaka till regeringen Fälldins tillträde efter det historiska regimskiftet 1976.
"De borgare som tillträdde förvånades över de spartanska reglerna", skriver han. Attestera fakturor gillades inte, följaktligen försågs både statsråd och statssekreterare med kreditkort, vilket gjorde kontroll svårare.
"Det var egentligen där Tobleroneaffären hade sin rot", hävdar han och vill minnas att "särskilt folkpartisterna i regeringen visade en högt uppdriven förmåga att bjuda varann på lunch, under beteckningen representation."
Under 1980-talet kom sen den stora islossningen. Nu var det plötsligt inte längre det gamla ämbetsmannaidealet som hyllades, det sågs stelbent, grått och allmänt osexigt. Nu skulle inspirationen hämtas från det privata näringslivet istället.
Jag gissar att brevskrivaren har helt rätt, både om kreditkort som får folk att tappa känslan för pengars värde - särskilt när det inte är deras egna - och om att mer än ett barn försvann med badvattnet när gammal ämbetsmannasmoral fick ge plats för idéer från näringslivet. Då uppstod en sorglös slöserikultur av det slag som denna sommar bjudit så flagranta exempel på.
Något enkelt politiskt simsalabim som botemedel lär knappast finnas. Men något slags genomgripande motrörelse är påkallad om inte förtroendet för den offentliga sektorn ska gröpas ur totalt.
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, lär gamle socialministern Gustav Möller ha sagt. Det är den sunda instinkten som behöver inpräntas på nytt.