När fattigdomen ökar
nyfattigdomen. I välfärdslandet Sverige lever omkring 150 000 barn i utsatta familjer. Nyfattigdomen bland många barnfamiljer är en realitet. Reaktionen från alliansregeringen är att det ändå inte kan vara så farligt. Sverige är i alla fall Sverige. Allas lyckoland.
Alla barn borde ha en jämlik start i livet. Den ökande otryggheten bland våra barn beror framförallt på att de sociala skillnaderna blivit större i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svaga hushållen minskat.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Redan under detta års första månader har minst 158 barnfamiljer vräkts från sin bostad. Detta trots att riksdagen gjort en ändring i socialförsäkringslagen som kräver att bostadsföretag ska ta särskild hänsyn till barns rättigheter, enligt FN:s barnkonvention, en konvention som Sverige undertecknat, men oftast bara följer under massmedial press.
Bilden av Sverige 2008 är att samhällsklyftorna ökar. I dag lever nästan 20 procent av alla barn mellan 0 och 6 år i hushåll som har en inkomst som understiger socialbidragsnormen. För bara drygt ett decennium sedan var motsvarande siffra knappt 6 procent.
En dyster utveckling som borde fått varningsklockor att ringa. I ett samhälle som vårt borde alla barn ha samma förutsättningar på vägen in i livet, men så är det inte. En välbeställd medelklass klarar sig bra.
Ja, bättre än någonsin. Sämre har det gått för dem som hamnat i arbetslöshet, sjukdom eller de många som invandrat under det senaste decennierna.
Istället för att låta oss förföras av högeralliansens flum om skattesänkningarna som medicin som bot mot alla samhällsproblem måste bygga upp det som raserats i den generella välfärden. Barn med särskilda behov har kommit i kläm när sparbetingen gått fram i barnomsorg och skola.
Just i denna dag är det hundratals barn som hålls gömda i vårt land, eftersom deras familjer inte fått uppehållstillstånd. Här räcker inte barnkonventionen till för att ge det skydd som ett samhälle som vårt borde kunna ge. Allt för lätt låter vi humanismen gå förlorad i den byråkratiska grottekvarnen.
Alltför många barn som borde ha en grundtrygghet saknar denna. Den ökande otryggheten bland svenska barn beror på att de sociala skillnaderna blivit större i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svagaste grupperna minskat. Ensamhet, dålig framtidstro och tilltagande fysisk och psykisk misär blir allt vanligare.
De barn som redan i förskolan har problem med sig själva och sin omgivning får i dag inte det stöd och den hjälp som måste till för att de ska komma till rätta med sin tillvaro.
Förskolepersonal har i åratal varnat för följderna av de stora barngrupperna, och att dessa på sikt skapar osäkra och otrygga barn. I stora grupper synliggörs inte de barn som har extra behov. Sedan fortsätter deras problemen genom skolåren.
Oron för framtiden, och vad den ska föra med sig vad gäller arbete, inkomst och trygghet är en realitet i många familjer. När föräldrarna mår dåligt är det inte förvånande att barnen också gör det.
Fattigdom i Sverige innebär inte fysiska risker i form av svåra sjukdomar eller svält. Fattigdom innebär däremot att leva utan marginaler. Att kostnaden för en utflykt eller en matsäck i skolan är oöverstiglig. Att en oväntad händelse riskerar att kullkasta hela tillvaron.
Konsekvensen för barn i fattiga familjer blir utanförskap. Och det finns ingen anledning för samhället att tona ner denna verklighet.
Alla barn borde ha en jämlik start i livet.
Den ökande otryggheten bland våra barn beror framförallt på att de sociala skillnaderna blivit större i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svaga hushållen minskat.
Gapet mellan de mer välbeställda barnfamiljerna och de sämst ställda fortsätter att öka trots de senaste årens högkonjunktur. Drygt 40 procent av alla ensamstående föräldrar med barn saknar i dag ekonomiska marginaler. Dystert.