Den 4 oktober 1915 – för nästan exakt ett sekel sedan – avled liberalernas starke man Karl Staaf i lunginflammation. Han blev bara 55 år gammal. I och med Staafs bortgång öppnade sig vägen till statsministerämbetet för Piteåfödde Nils Edén.
Nils Edén började sitt liv i Piteå 1871. Hans pappa var rektor för läroverket och hans mamma kom från en välbeställd bondesläkt.
Som 18-åring lämnade Nils Edén sitt föräldrahem och klev på ångbåten Norra Sverige för färden till studier i Uppsala.
Den tre dygn långa båtresan söderut blev början på en lysande akademisk och politisk karriär.
1908 – 37 år gammal – blev Nils Edén invald i riksdagen. Snabbt etablerade han sig som en av det liberala partiets mest framträdande politiker – och efter Karl Staafs död även som statsministerämne.
Men Edén var – i likhet med Karl Staaf – inte populär i kungahuset eller hos den svenska högern.
”Det blir rysligt med Edén”, skrev drottning Victoria i ett brev till biskop Billing.
Men till sist kunde högern inte längre hålla emot moderniserings- och demokratiseringskraven.
Valet 1917 innebar ett präktigt bakslag för högerpartiet, medan Socialdemokraterna och liberalerna gick framåt.
Det tvingade kungahuset till en omvändelse under galgen. Gustav V var tvungen att släppa fram en liberal-socialdemokratisk koalition under ledning av Nils Edén, trots att monarken egentligen ogillade det.
Om kungen hade blockerat den nya regeringen hade Sverige sannolikt stått inför en blodig revolution och våldsam samhällsomröstning.
Men med Edén och S-ledaren Hjalmar Branting, som också ingick i regeringen, inleddes i stället en fredlig omdaning av det svenska samhället.
16 april 1918 överlämnade den nya regeringen sin historiska rösträttsproposition till riksdagen.
I riksdagsdebatten uttryckte högerns Nils Trygger sitt djupa ogillande med att kommunal makt skulle överföras till ”jordbruksarbetare och annat löst folk”.
Men slaget var redan förlorat för högerpartiet. Demokratiseringen av Sverige kunde inledas.
Nils Edéns liberal-socialdemokratiska koalition är först och främst känd för rösträttsreformen.
Men den var en progressiv reformregering även på andra områden. Det togs radikala initiativ i både skol- och socialpolitiken.
Under Edén kom även den första lagen om åttatimmars arbetsdag.
”Hösten 1919 antogs den nya arbetstidslagen, som innebar åtta timmars arbetsdag för flertalet industriella yrken. Till en början var lagen provisorisk och antogs definitivt först 1930. Jordbruket undantogs och kom inte med i lagstiftningen förrän 1936”, berättar Gunnar Wetterberg i sin läsvärda minibiografi om Edén som ingår i serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers).
Både socialliberaler och socialdemokrater kunde känna sig nöjda med utfallet. Men 1920 sprack regeringssamarbetet och sedan dess har Sverige – märkligt nog – aldrig haft någon liberal-socialdemokratisk koalition.
Jag skriver ”märkligt nog” därför att det finns idémässiga likheter mellan socialliberalism och socialdemokrati – till exempel om behovet av starka sociala skyddsnät och vissa offentliga ingripanden i ekonomin.
Från tid till annan har Socialdemokraterna och Folkpartiet även haft ledare som haft lätt för att prata med varandra.
Olof Palme stod på god samtalsfot med både Gunnar Helén och Ola Ullsten. Samma sak gäller Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg.
Det har i och för sig förekommit uppgörelser mellan partierna – till exempel om skatte- och energipolitiken. Men det har aldrig blivit ett nytt organiserat regeringssamarbete.
I ett nytt splittrat politiskt landskap, med oklara majoritetsförhållanden, borde dock partierna släppa beröringsskräcken och ha en större beredskap för samarbete över blockgränsen.
Edén-regeringens historiska insatser 1917–1920 visar dessutom att ett sådant samarbete kan fungera riktigt bra.
Sämre regeringar har Sverige haft.