Några sanningar om Lundby-Wedinaffären
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De som kritiserar LO använder fackföreningsrörelsens principer mot deras eget agerande. Och eftersom LO och socialdemokraterna oftast betraktas som två grenar på samma träd så spiller det automatiskt över på partiet och därmed prognoserna inför 2010.
Eftersom jag är en elak människa tänker jag ungefär så här: Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Som man bäddar får man ligga. Sådant läder ska sådan smörja ha.
Här är det dags för en diskussion, sedan de verbala spyorna i medierna och på bloggarna lagt sig. Kanske borde svensk arbetarrörelse bestämma sig för om de driver ett asketiskt kloster där alla likt gudfruktiga munkar och nunnor ska späka sig.
Eller om det är en rörelse som arbetar för att alla ska få chansen att utveckla sina fulla potentialer - även med risk att en duktig avtalssekreterare får en hygglig pension.
Och att vi kan leva med att några har det bättre än andra, så länge som de som har det sämst har det så bra som möjligt.
I diskussionen förekommer alla möjliga dumma argument. Ett argument går ut på att "vanligt folk" får arbeta i många hundra år för att få ihop till en AMF-direktörspension. Men det är inte hållbart.
Det är ungefär som jag skulle be Foppa flytta tillbaka till Amerika, eftersom det skulle ta mig en miljard år att tjäna ihop det han gjort på att åka lite skridskor. Ett annat argument är att Wanja Lundby-Wedin har en hög lön som tjänar nästan 70 tusen i månaden, och därför inte borde behöva sitta i en massa styrelser för att dryga ut lönen.
Det är också en verklighetsfrämmande argument. Med de arbetsförhållanden - och alternativa arbetsköpare - som folk på den positionen har så borde hon faktiskt ha det dubbla i lön.
Då kan hon slippa en massa styrelseuppdrag, koncentrera sig på sina huvuduppgifter och LO i fortsättningen kunna rekrytera dugligt folk på viktiga uppdrag.
Det vi nu har att se är om LO-förbundens medlemmar ställer upp på sina företrädares stöd till LO-ordföranden. Kanske är det så att de som gnäller mest över vad LO-chefen ställt till med oftast inte heller går på fackföreningsmöten eller deltar i det konkreta arbetet. De är förbannade, men gör inget åt detta annat än att betala avgifterna. Om ens det.
Den gruppen kan förvisso vara ganska stor. Men den har också kort minne. Till 2010 kanske det är andra frågor som toppar dagordningen. Sånt som har med jobben och välfärden att göra. Inte förhållandevis marginella pensionsutgifter