Politics is show business for ugly people, lär Grucho Marx en gång ha sagt. Det är onekligen lätt att göra sig lustig på politikernas bekostnad.
Alltför lätt. Alltför frestande. Som när jag i söndags kväll satte mig ner för att titta på TV-debatten mellan partiledarna. Övriga i familjen bänkade sig vid en annan bildskärm för att se Mästarnas Mästare. Och jag, Losers Loser? Plattfötternas Plattfot?
Och det började onekligen bra. När jag drog på TV:n var det inte partiledare på skärmen utan rävar och grävlingar. Det kan man skriva om, tänkte jag, eftersom politik är att prata på ett sätt som ger många olika in- och utgångar. Att prata som ett rävgryt, kallas det. Ordspråket ”som man bäddar för man ligga” kom också för mig när jag hörde på debatten.
Gång på gång återkommer de borgerliga med argumentet ”hur ska den rödgröna sidan kunna regera tillsammans”, och ”ni har inget gemensamt program, men det har vi…..”
Argumentet går ut på att ifrågasätta den socialdemokraternas trovärdighet med tanke på vilka extremister de har vid sin sida. Eller går ut på att reta de andra partierna för att de inte kommer att få igenom sin politik om de ska regera med storpotäterna i S. Och de rödgröna svarar förstås ”det får vi se efter valet”, för ”nu vill vi berätta vad vi vill göra och så får väljarna bestämma”.
Visst, det är ett logiskt argument. Regeringsfrågan får anstå tills vi vet vilka partier som sitter i riksdagen, vilka som minskat respektive ökat.
Problemet är att socialdemokraterna inte kan använda sig av logiken, eftersom de själva, under nästan ett halvt sekel tjatat samma litania mot de borgerliga.
Erlander påpekade detta, Palme gjorde det, Carlsson likaså. Persson fortsatte. Gång på gång hackade de på de borgerliga partierna för att de inte hade en gemensam politik. Gång på gång försökte de slå in kilar i den borgerliga oppositionen genom att påpeka pinsamma skillnader mellan partierna. Det gick halvhyggligt. Till slut svarade de borgerliga genom att svetsa samman Alliansen och bita i det sura äpplet. Vilket väljarna uppskattade.
Den som ska laga omelett måste krossa ägg. Detta var således en elakhet som partiledardebatten inspirerade till. Men trots allt detta tycker jag att vi har ett fält av partiledare där alla 8 verkar vara hyggliga människor. De är inga rolighetsministrar, det har påpassliga medier exorcerat ut ur politiken, de är inga genialiska agitatorer av episk natur, de är inga som kommer att skriva historia eller sälla sig till politikens Panteon. De har helt enkelt bra folk som gör sitt bästa för att tydliggöra de stora politiska frågorna.
Och det är också därför som de, egentligen, är rätt överens. Med något undantag i någon fråga är det ingen som mäler ur sig. Visst, ledaren för förra avdelningen av Komintern (Sjöstedt) är arg på vissa typer av vinster i välfärden (fast bara i de ”mjuka” verksamheterna av den typ som kvinnor som vill bli direktörer jobbar i, inte i hårda som sjukhusbyggen och liknande som grabbarna med skåpbil jobbar med). Men det kompenseras av att det xenofobiska partiet (Åkesson) nuförtiden efterlyser ett mer globalt perspektiv. Kanske ska vi vara tacksamma. Det hade kunnat vara bättre, men också betydligt värre.