Onsdag den 8 oktober 2008 kallade dåvarande S-ledaren Mona Sahlin till gemensam presskonferens med Miljöpartiets språkrör. Beskedet var glasklart. S och MP skulle gå fram som ett gemensamt regeringsalternativ inför valet 2010. Vänsterpartiet var inte välkommet i en gemensam koalition.
Omedelbart kom arga reaktioner från partileden.
Skånedistriktet och ett antal fackförbundsordföranden kritiserade Sahlin öppet och markerade att de även ville ha med V i regeringsalternativet. Sahlin tvingades till reträtt – och i början av december 2008 ordnades en ny presskonferens där även Lars Ohly (V) fick vara med.
Händelserna under hösten 2008 var början på slutet för Mona Sahlins partiledarskap och la grunden till den socialdemokratiska valförlusten 2010. Sahlin tappade auktoritet både internt och externt, när partiopinionen tvingade på henne samarbetet med Vänsterpartiet. Det kändes inte längre som att Sahlin styrde utan att hon styrdes av andra.
Dessutom blev det svårare för S och MP att vinna den breda skaran av mittenväljare när Lars Ohly fanns med på den rödgröna skutan.
Jag har ofta tänkt på Socialdemokraternas utveckling under Mona Sahlin när jag följt Moderaterna och Anna Kinberg Batra den senaste tiden. I likhet med Mona Sahlin är Anna Kinberg en kompetent och erfaren politiker. Men känslan är att hon inte har kontroll och leder det som sker i hennes parti just nu.
I december 2014 var Anna Kinberg Batra en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen, som skulle skapa ordning i riksdagens budgethantering. Den skulle gälla ända till valdagen 2022 men höll inte ens ett år. En röststark borgerlig opinion tvingade bort Anna Kinberg Batra från Decemberöverenskommelsen.
Vi kan även se hur hennes ledarskap svajar i förhållande till Sverigedemokraterna. Så sent som i riksdagens partiledardebatt 11 januari markerade M-ledaren stenhårt mot SD.
”Hur kan det komma sig att det gång på gång råkar hända just Sverigedemokraterna att säkerhetsrisker kommer in i riksdagen och riskerar att påverkas utifrån inför en svensk valrörelse?”, undrade Kinberg Batra i ett vasst replikskifte med Jimmie Åkesson (SD).
I samma debatt deklarerade hon även att det inte var aktuellt att presentera en gemensam alliansbudget förrän efter valet 2018.
Men redan 19 januari, bara en vecka senare, hade Kinberg Batra svängt till en ny position. Nu skulle det bli både en gemensam alliansbudget redan i år och en dialog med SD i riksdagens utskott!
Till detta ska läggas att Moderaterna fortfarande inte har inlett någon politisk förnyelse efter valförlusten 2010. I grunden förblir politiken densamma som innebar ett tapp på nästan sju procentenheter (338 249 förlorade väljare!) för M 2010. Därutöver har Moderaterna haft stora organisatoriska bekymmer – icke minst en kommunikationsavdelning som totalhavererade under 2016.
Allt detta sammantaget – brister i ledarskap, politik och organisation – har påverkat bilden av Moderaterna. Stadgan och stabiliteten som tidigare kännetecknade Moderaterna känns som bortblåst. Det är inte undra på att M tappar mark i opinionsmätningarna. En del moderater tror fortfarande att Kinberg Batra kan vända trenden. Men jag har faktiskt svårt att se det.
Opinionsmässigt befinner sig hennes parti nu i ett betydligt sämre läge än vad S gjorde under Mona Sahlin ett år före förlustvalet 2010.