Det är schwung i feminismen nu, den rockar fett. I dagarna äger ännu en feministisk kraftsamling rum, Nordiskt Forum i Malmö. Tusentals aktivister, forskare, politiker, tjänstepersoner från myndigheter och näringslivsfolk från hela Norden har tagit sig till Malmö trots tågstrejk. Det är det tredje nordiska stormötet för att främja kvinnors rättigheter i FN:s kvinnokonventions anda.
Dessvärre är det också schwung i nationalismen, som kan sägas vara feminismens absoluta motpol. En av punkterna i det seminarieprogrammet på Nordiskt Forum är Feminism, the antipode of nationalism och presenteras av organisationen Kvinna till Kvinna. Feminismen är inte bara en motpol utan också ett motgift, vill jag tro.
Tillsammans med Expo gav Kvinna till Kvinna i veckan ut rapporten Folk, familj och fosterland: nationalismens konsekvenser för jämställdhet. Rapporten är en genomgång av hur nationalismen växt sig starkare i fem europeiska länder, inklusive Sverige. För kvinnors del är det ingen munter läsning. Kärnan i nationalismen är en reaktionär syn på kvinnor och mäns uppgifter och roller i samhället. Den bygger på treenigheten folk, familj och fosterland. Kvinnan ses som framförallt en reproduktiv maskin för folkets överlevnad och mannen är nationens och folket försvarare. Även om Sverigedemokraterna delvis modifierat sig och använder ord som jämställdhet är det den heterosexuella kärnfamiljen som anses vara samhällets fundament. Rapporten Folk, familj och fosterland visar hur samma könsideologi skär igenom olika länders nationalistiska och fascistiska partier.
Feminismen som politisk ideologi vill till skillnad från nationalismen frigöra kön och sexualitet från myter, föreställningar och stereotypa uppfattningar, den har en frihetligare syn på vad människor kan ha för uppgifter och roller i samhället. Denna frihetlighet innebär förstås ett hot mot tradition och värdekonservatism. Med nationalistisk logik blir det begripligt att feminism framstår som hotfull.
Jag har förmånen att ha vuxit upp i en normbrytande regnbågssläkt, befriad från fastlåsande koncept om vad jag som kvinna förväntas fylla för funktion i samhället. Detta normbrytande har av vissa i min omgivning setts som avvikande. Samtidigt har Sverige en jämställdhetsideologi som klargjort att mitt varande är lika bra som någon annans. Men i ett nationalistiskt perspektiv är jag en katastrof – inga barn, ingen kärnfamilj, känner mig lika hemma i regnbågs- som i normalsamhället. Det kan naturligtvis uppfattas som förräderi mot SD:s Moder Svea, denna nationalistiska symbol för hur kvinnan och fosterlandet smälts samman till ett.
Det Sverige som målas upp i SD:s politik handlar för mig om disciplinering in i fasta mallar som är tänkta att bringa ordning och reda. En ideologi av skillnadstänkande som baseras på stereotypa idéer om biologisk och kulturell särart, oavsett om det gäller kön, sexualitet, etnicitet eller hudfärg. Till det läggs starka normer om ”det svenskas” unika ställning som med all kraft måste försvaras. I ett sådant Sverige ska inga transor dansa på gatorna, där ska inga bögar gifta sig och där ska bara ljushyade finnas. Kan det bli närmare helvetet än så?