OECD rapporterade tidigare i år att Sverige är det land där klyftorna har ökat mest de senaste två decennierna. Fattigdomen ökar fastän ett genomsnittligt svenskt hushåll har fått 40 procent mer i inkomst de senaste tio åren. En grupp har alltså blivit mycket rikare och kan leva sina liv därefter. En annan grupp har halkat efter och möter en annan verklighet. Tydligare kunde inte samhällets segregation vara. Det här avspeglar sig i boende, studier, lön och barnens framtidsmöjligheter.
Den politiska debatten präglas i dag av att vi inte har råd, att vi måste spara och skära ner, sparka personal och resurseffektivisera. I ett ojämlikt samhälle möts människor sällan mellan sina olika verkligheter och det blir svårare att förstå varandra. Det som Sommestad pekar ut är att när fattigdomen har ökat är det de ensamstående mammorna som har drabbats hårdast. En tredjedel av dem lever i dag i relativ fattigdom. Detta kan jämföras med hur de före 1990 hade samma standard som andra. Det är ett paradigmskifte för ojämlikhet och fattigdom.
En fungerande fördelningspolitik är avgörande för framtidstron i samhället. När det ses som ett misslyckande att falla igenom skyddsnätet blir människor lätt rädda. Rädda att inte kunna betala hyran, rädda för att behöva gå på ett ”bidrag” som en sedan snabbt blir av med, rädda för att vara till last. Det är ett samhälle där en ske be om ursäkt för att en behöver hjälp. Sommestad visar på kloka prioriteringar och ger vägledning. För att människor ska kunna leva tryggt i Sverige är de viktigaste politiska åtgärderna att höja kvinnolönerna, förbättra välfärden, höja barn- och bostadsbidraget samt bygga fler hyresrätter. Det är politiska förslag som varit en självklar prioritering, men som idag sticker ut som radikala då de sätter människan i centrum. Det handlar också om att satsa på framtida generationer. Som Sommestad skriver, ”aldrig tidigare har Sverige varit så rikt som nu. I vårt rika välfärdssamhälle har vi råd att omfördela till dem som behöver resurserna bäst.”
Jag läser ett långt reportage som publicerats i the Atlantic, det är en typisk amerikansk berättelse om ett nordiskt välfärdsland, men det är inte Sverige utan Finland som det handlar om. Finland beskrivs som ”landet som har billigare sjukvård, smartare barn, gladare mammor, bättre arbetsvillkor, mindre oroliga arbetslösa, lägre studielånsräntor. Och det här kommer antagligen aldrig ändra sig.” Varför skulle det inte lika gärna kunna vara Sverige som beskrivs? Vi är vana vid att Sverige ses som ett föregångsland, en välfärdsstat som andra vill ta efter. Allt som beskrivs som typiskt finskt i artikeln finns också i Sverige. Men det skiljer sig på två punkter. Skolan, men framförallt stoltheten över att ha ett land som tar hand om människor. Artikeln ger ett exempel på detta. En finsk man får frågan vad som skulle kunna vara bättre i Finland. Hans svar är då att han är bekymrad över studenterna, att det inte är bra att de behöver jobba vid sidan av sina studier.
Den politik som alliansregeringen har fört de senaste sju åren har handlat om att svartmåla alla som inte gör rätt för sig i. De försöker göra Sverige till ett land där det är fult om var och en inte kan försörja sig själv. De har spelat på den höga svenska tilliten som funnits, och sakta hackat hål på den. Sverige har haft en exceptionellt hög tillit till myndigheter, staten och sina medmänniskor. Det har inneburit att man har litat på att alla gör rätt för sig. Genom att sätta en bild av att de som får bidrag fuskar, de som är sjuka ljuger, de som är gamla borde jobba längre och att de som studerar är bortskämda och lata ökar istället misstron och känslan av utsatthet. I denna grogrund är det lätt att argumentera för en politik som ger till de som förtjänar det. Med den här argumentationen är det de som kan jobba för sig som förtjänar en belöning. Det har lett till ett segregerat samhälle där några utmålas som lyckade, medan några är misslyckade och får skylla sig själva. Detta trots att vi vet att människor kan bli sjuka och arbetslösa och att vi vill att unga ska studera. En del jobbar också i vården, andra har sina barn på dagis och en tredje är ensamstående mamma. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Med alliansregeringen blir dessa människor lite mer osynliga för varje jobbskatteavdrag. Sommestad sätter fingret på något viktigt, på hur en politik för framtiden skulle kunna se ut.