I mars löper avtal för 3,3 miljoner löntagare ut, som tidigare har målet varit att de 14 medlemsförbunden inom LO som brukligt skulle samordna sina förhandlingar. Nu blir det inte så.
Följden blir i stället förbundsvisa förhandlingar. Något som inte skett på över 20 år och något som i sin tur ökar risken för en stökig avtalsrörelse. Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne har redan antytt oro för att den avtalsrörelse som nu ligger i startgroparna kan bli besvärlig, men det sägs alltid från det hållet.
Det som komplicerat förpostfäktningarna är att det kvinnodominerande Kommunal ställt ett berättigat ultimatum: undersköterskor, anslutna till Kommunal, måste får högre lönepåslag än det tidigare så vägledande industrimärket, men i grunden handlar det även om utjämning av lönerna mellan män och kvinnor. Något som går snigelfart.
Konflikten inom LO om kvinnolönerna är inte ny. Den har pågått under flera avtalsrörelser. Självfallet går det inte att fortsatt leva med orättvisan att kvinnor inom LO tjänar kring 13 procent mindre än männen.
Trots ett gott förhandlingsarbete har Kommunals 500 000 medlemmar ytterst marginellt hämtat in någon futtig tiondels procent på en industriarbetarlön. Löneglidning och lokala avtal har gjort att de LO- medlemmar som redan har en högre lön kunnat förbättra den än mer medan Kommunals medlemmar hamnat på efterkälken.
Så om inte detta vore nog har Kommunals medlemmar även tappat mot andra kommunanställda. Medlemmarna både i TCO och Saco har fått en bättre löneutveckling de senaste avtalsperioderna.
Med rätta frågar man sig varför löneskillnaderna ligger i orubbat bo.
Är kvinnors jobb inte lika mycket värt som männens? Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund tvekar inte om svaret; kvinnolönerna måste prioriteras.
De offentliga arbetsgivarna borde på allvar betänka att det blir allt nödvändigare att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. De många kommunalarna med specialiserad utbildning, måste få sina löner uppvärderade. De unga som ska lockas till nya viktiga arbetsuppgifterna inom vård och omsorg kommer inte att acceptera dagens lönenivåer.
Med växande irritation har de kvinnodominerade låglöneförbunden inom LO sett hur löneökningarna för de sämst avlönade kvinnogrupperna inom alla avtalsområden halkat efter övriga arbetsmarknaden.
De lägst avlönade kvinnorna har haft den sämsta löneutvecklingen under de senaste sex åren. Något som är oacceptabelt. Alla måste få en lön som de kan leva på. Det borde vara en självklarhet.
Låg lön och orättvisa arbetsförhållanden gör också att den negativa stressen ökat. Långtidssjukskrivningarna, och inte bara inom offentlig sektor, har ökat snabbt i takt med att anställda upplever sin arbetssituation som allt mer pressande än tidigare. Inte minst inom den kommunala sektorn.