"Det ska inte gå att tjäna pengar på våra skattefinansierade välfärdsverksamheter. Moraliskt är denna uppfattning självklar", skriver David Eklind Kloo i senaste numret av Arbetet. Själv osäkrar jag min revolver varje gång jag hör orden "moraliskt" eller "självklart". Tagna tillsammans blir det dubbel negation och jag förser orden med clownnäsa istället. Eklind Kloo menar att om vi samlar in skatter till välfärden ska den också användas till det. Inte vinster. Vilket kanske låter vettigt. Men vinster kan vara allt från riskkapitalister till offentliga förvaltningar, som antingen bränner pengar på feta cigarrer eller onödiga utredningar.
Läckaget från säcken av skattebetalarnas mödosamt hopskrapade slantar är således av många olika slag. Det var också därför som privata aktörer släpptes in i den offentliga sektorn. Det gällde att försöka trimma verksamheterna, utmana invanda cirklar och skapa genomskinlighet. Det centrala skulle inte vara om verksamheten var privat, kooperativ eller offentlig, utan om den fungerar bra eller inte. Om någon gör en vinst på att åstadkomma ett bra arbete, då må det vara hänt. Att det skulle vara omoraliskt att tjäna pengar på välfärd är befängt. Fråga alla som jobbar för ideellt skadestånd inom vård och omsorg! De vill gärna ha en slant över när räkningarna är betalda. Om Piteå kommun köper värme- och sanitetsarbete från en privat leverantör som gör jobbet så att det skapar större nytta än om någon kommunanställd gjorde jobbet är det svårt att se det moraliska problemet.
Det intressanta med det Eklind Kloo skriver är att han gör ett försök att göra moralbegreppet till något som är underordnat "demokrati". Och demokrati är detsamma som stat och kommun. Den demokratiskt styrda verksamheten (alltså via staten och kommunerna) är på något sätt laddat med mer dygd och moral än vad sketna krämare som säljer städning, bullar och bilar är. Varje gång ett privat företag vinner en upphandling - och den kommunala sektorn får ge med sig lite - minskar således moralen och demokratin i samhället.
Den som vill ha mer pang för pengarna är därmed en omoralisk och odemokratisk själ. Medan den som står ut med ineffektiviteter i landstinget är en helgonliknande figur. Det är förstås befängt. I synnerhet som väljarna i demokratisk ordning har beslutat sig för att det är exakt så här det ska gå till, privata aktörer ska vara tillåtna att leverera välfärdstjänster. Väljarna har röstat på partier som vill ha en blandning av offentligt och privat, som gärna ser till att invanda verksamheter utmanas av alternativa utförare. Det parti som motsatt sig denna ordning vinglar som en vodkabestruken musjik kring 5-procentsstrecket, vilket knappast tyder på att folket tillmäter dem högre moralisk halt. Att det skulle vara mer moraliskt att bedriva en verksamhet under statens paraply, att exempelvis en kommunal skola som utbildar analfabeter skulle vara mer dygdig än en friskola som lotsar fram sina elever till rättvisa toppbetyg har jag svårt att förstå.
Eklind Loo är ännu ett exempel på hur vänstern i Sverige är på väg att bli en kvasireligiös rörelse som ridande på moralens höga hästar vänder sig till kristendomens påbud om att vi ska böja nacken och tjäna varandra för att få kraft. De vill att vi ska ge upp vår personlighet till fromma för en ny gemenskap, ett Nytt Jerusalem bortom tarvliga inköpsrundor på Ikea och slötittande på våra smartphones. Vi ska bli bättre människor, bör uppfostras mer strängt och lägga våra liv i händerna på den välmenande staten. Inför den typen av vänster önskar jag mig tillbaka till den tid när folk på den kanten utgick från Marx och en samhällsanalys som vare sig gjorde anspråk på att vara moralisk eller betrakta allt som självklart.