Moral och/eller OS-medaljer?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dåliga rådgivare finns det kanske snarare anledning önska honom bevarad från. Och sa Fredrik Reinfeldt inget kritiskt om Irak när han mötte Bush, vore det väl också direkt oneutralt att komma och ha synpunkter på Tibet och behandlingen av dissidenter nu då han kommer till Peking.
Men givetvis var det politiskt naivt att förlägga 2008 års OS till Peking, framför allt utan att ställa stenhårda krav på arrangörerna.
Nu, alldeles innan spelen ska börja, är det ju så dags. Eller rättare sagt alldeles för sent att börja hota med bojkott eller komma med pekpinnar.
Det som nu inte bara med Jan Myrdals utan även med kinesiska ögon måste te sig som en internationell kampanj lär heller knappast få makthavarna i Peking att vekna. Intryck på dem skulle möjligen en ekonomisk bojkott göra.
Och någon sådan är ju inte i sikte - tvärtom, dagens Kina är en ekonomisk stormakt som hela världen slåss om att göra affärer med.
Och när de avtalen görs upp hamnar nog både Tibet och de mänskliga rättigheterna rätt långt ner på ärendelistan, dessvärre.
Vad idrottshistorien - så rik på både dubbelmoral och politiskt hyckleri - visar nästan övertydligt är tyvärr också att bojkotter och protester sällan fått något större genomslag eller ännu mindre haft avsedd effekt.
Dock minns vi nästan alla de bägge amerikanerna Tommie Smiths och John Carlos knutna nävar mot skyn från prispallen efter 200-metersfinalen i Mexico City 1968. Tvåan i loppet, australiern Peter Norman, gav dem sitt tysta stöd genom att bära black power-märket på bröstet.
"Han höjde inte sin näve men han gav oss sin hand", som Tommie Smith sa efteråt.
Bilden är klassisk och förtjänar att vara det. Vad de gjorde med sin protest mot rasförtrycket i USA var en av idrottshistoriens modigaste handlingar.
Kanske är det symptomatiskt att det var två enskilda idrottsmän som stod för och tog konsekvenserna av den.
Egendomligt nog är det annars av dem vi tycks kräva minst av just nu. Vi accepterar att de sätter jakten på rekord, medaljer och berömmelse före politiska missförhållanden. Är inte det att göra dem till mer inskränkta än det stora flertalet av dem ändå är?
Rekord och resultat är faktiskt inte allt här i världen. Borde inte vara det för våra välbetalda elitidrottare heller.
Åtminstone i mitt minne är bilden av Tommie Smith och John Carlos på pallen i Mexico City minst lika levande bevarad som Bob Beamons fantastiska 8.90 i längdhopp i samma OS.
För övrigt lutar det åt att den försiktiga optimism vi inledningsvis tyckte oss finna grund för efter valen i Zimbabwe alltmer kommer på skam.
Själv är jag inte överraskad. Jag har faktiskt egna erfarenheter av hur svårt det kan vara att ta sig in i det landets parlament. Jag fick gå hem till hotellet och byta om till slips och kostym innan jag ens släpptes in på åhörarläktaren.
Och det var ändå innan Robert Mugabe börjat dra åt tumskruvarna på allvar.