Det krävs både skärpa, djup och humor för att få åhörarna med sig. Mona Sahlin visade prov på båda dessa egenskaper. Hon kommer att bli en jobbig utmanare för de fyra högerpartierna.
Ja, ni vet detta om sänkt förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt för dem som redan har. Medan de som inget har fått en sämre trygghet, i takt med att olika trygghetssystem ifrågasätts av högeralliansen.
Just för moderaterna har förändringen gått från att vara de nya moderaterna till att bli det nya arbetarpartiet för att nu vara det nya miljöpartiet.
Reinfeldt talade alltså miljö. Utan reella besked om vad regeringen egentligen vill vad gäller miljö- och klimatfrågan.
Någon liten öppning var ändå Reinfeldts konstaterande att klimathotet inte kan lösas utan en aktiv energipolitik. För att nå en sådan sträckte han ut en hand till Mona Sahlin och socialdemokraterna för samarbete. Däremot inget om vad ett sådant samarbete kan innehålla. Just nu dignar svenska folket under allt kostsammare elräkningar samtidigt som det är mer än oklart vad den nya regeringen vill med sin miljöpolitik. Reinfeldt har mycket att bevisa innan han blir trovärdig.
Snacka går ju, men det krävs en hel del verkstad också. En som har talets gåva är centerledaren Maud Olofsson, som enligt välkänt maner gick ut hårt i sina angrepp på socialdemokraterna. Likt en vältränad papegoja upprepade hon de argument som hon använde i opposition. Inget nytt, inget fräscht bara prat och prat, eller som Mona Sahlin formulerade det enligt ett citat från en företagare: "Hon pratar mer och gör mindre än till och med Mona Sahlin".
Lars Leijonborg framträdde som den borne statsmannen. Han försökte ge goda råd till både alliansen och oppositionen och avtackades med många varma ord från både alliansvänner som från oppositionens partiledare. Man är aldrig så bra som när man tvingas avgå som partiledare.
Kristdemokraternas Göran Hägglund verkade mer frånvarande än närvarande. Han hade svårt att hävda sig mot Mona Sahlins kritik mot kristdemokraternas kvinnofientliga familjepolitik och deras motstånd mot samkönade äktenskap.
Frågan är om högeralliansen tog så många poäng. Mycket kändes defensivt. Inget nytt och krytt kom fram. Allt medan Mona Sahlin fick en lugn upptakt i sin första partiledardebatt.
Partiledardebatten var ett avstamp inför kommande duster. Skiljelinjerna mellan vänster och höger tydliggjordes. För Mona Sahlin är det nödvändigt att klargöra dessa. Hon pekade med hela handen för ett tryggare och rättvisare samhälle.
I stort var den borgerliga alliansens gemensamma analys av nuläget i svensk politik den sedvanliga; socialdemokraterna är gammalmodig medan den egna alliansen står för allt nytt. Förnyelse, förnyelse och förnyelse, men är det inte för mycket kejsarens nya kläder? Att sänka skatter och försämra människors sociala villkor är knappast något nytt. Det är gammal högerpolitik.