LEDARE
Den gångna politiska veckan fick ett crescendo i och med att en hög moderat partitjänsteman tvingades avgå efter att ha kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för hora.
Det blev snabbt räfst och rättarting. Den moderata partiledningen avskedade den skyldige liksom ytterligare ett par medarbetare, men skadan var skedd och för Moderaterna en ytterst pinsam historia.
Samtidigt är det att beklaga att den politiska debattnivån och därmed debattklimatet över tid blivit allt skarpare. Något som inte bara berör Moderaterna.
Anna Kinberg Batra har tidigare efterlyst ett annat och mer sakligt debattklimat. Förhoppningsvis kan vi också få ett sådant, men tvivel finns. Inte minst när 2018 års valrörelse allt mer närmar sig.
I den Sifo-mätning av väljarsympatierna som presenterades i helgen fanns inga effekter av det moderata klavertrampet. Väljarundersökningen gjordes tidigare i november för att så skulle kunna vara fallet.
Mätningen visar vad vi sett tidigare detta år, att det är jämnt mellan blocken med ett litet övertag för oppositionen. Kristdemokraterna håller sig stadigt under fyraprocentsspärren. Smärre ökningar noteras för Centerpartiet och Liberalerna medan Moderaterna fortsätter att backa.
Socialdemokraterna ökar något i opinionen, men något riktigt lyft har det inte blivit. Partiet har fortsatt svårt att formulera en övertygande politisk strategi för dagens människor och deras problem.
Sedan är det förstås ingen lätt uppgift när man i minoritet ska regera landet med stöd av två partier med sinne för märkliga och ibland populistiska utspel.
Ett regeringsparti har att se till hela landet och samtliga medborgare. Då är det svårt att driva idépolitik, att ha visioner mitt i det vardagliga slitet för att lyckas övertyga nya sympatisörer, och locka tillbaka väljare som flytt. Då krävs en tydligare politik och en politik som gör att människor känner igen sig i sin vardag.
Från borgerligt håll ses Socialdemokraterna som orkeslösa och fyllda av motstridiga besked och missade möjligheter att profilera en ny politik. Högeralliansen har i sin analys missat att människor vill ha trygghet, riktiga jobb och en utbyggd välfärd.
Nu ska ingen förvänta sig att en opposition ska vara nöjd, men alltför ofta verkar kritiken vara konstruerad för att enbart kritisera. Varför aldrig se något som är positivt? Varför inte ge konstruktiv kritik som syftar framåt?
De flesta vet ändå att när det gäller satsningar på viktiga samhällsområden är samstämmigheten stor inom breda grupper i vårt samhälle från vänster till höger; för att kvalitet och rättvisa ska kunna bibehållas är människor också beredda att betala.
Mot den bakgrunden är det märkligt att den samlade borgerligheten i sin iver att kritisera regeringspolitiken bortser från människornas behov och önskemål. Individualismens och egoismens budskap tycks vara viktigare än solidaritet och rättvisa. Samtidigt vill ett fåtal se en politik som syftar till att vidga de redan växande samhällsklyftorna.