Varje politiker vet att ”hårda fakta” väger tyngre än åsikter. Hårdast av alla fakta är den som kan sammanfattas i en siffra. En viktig del i Alliansens framgångsrika PR-maskineri består i att man är skicklig på att ta fram siffror som sägs ge stöd åt den förda politiken. Alliansföreträdarna har med imponerande precision sagt sig kunna se in i framtiden. Självsäkert har de deklarerat att jobbskatteavdragen kommer att ge 100 000 nya arbeten, att om ersättningsgraden i a-kassan sänks med 10 procentenheter faller arbetslösheten med 1,2 procentenheter och med sänkt krogmoms följer 6000 jobb.
Hur kan de veta? Och med så exakta förutsägelser!
De vet förstås inte och precisionen i förutsägelserna är en illusion. Siffrorna kommer från ekonomiska modeller. Det är förstås inget fel i att göra modeller. Så länge man förstår att modeller inte är samma sak som verkligheten. Men det har inte Alliansföreträdarna klart för sig. Verkligheten är alltid mer komplex och en modell är alltid beroende av vad man antar. Som man frågar, får man svar, eller snarare: Som Anders Borg frågar, får han svar.
Men om man konstruerar en modell i vilken man antar att sänkta inkomstskatter leder till högre sysselsättning och stoppar in denna i sin dator, då kommer naturligtvis datorn att spotta ur sig prognoser som visar på att sänkta inkomstskatter höjer sysselsättningen. Samma sak om man konstruerar en modell som säger att generös a-kassa, höjer arbetslösheten. Sådana modeller kommer alltid att spotta ur sig siffror som visar att Reinfeldts ekonomiska politik är bättre än Löfvens. Men någon ”sanning” finns inte i dessa siffror. De beskriver inte verkligheten.
Ta jobbskatteavdraget som exempel. Det motiverades nästan uteslutande med prognoser som gjorts med modeller. Att dessa modeller har orimliga antaganden och att det faktiskt handlar om prognoser för framtiden är inte Alliansföreträdarna så noga med att tala om. Folkpartiet slår exempelvis på sin hemsida fast att ”hittills har jobbskatteavdraget gett 100 000 fler sysselsatta”. Men då blandar de ihop verklighet med modell. När reformen utvärderas med hjälp av faktisk data, går det inte att visa att jobbskatteavdraget gett ett enda jobb. Samma sak gäller för påståendet att generös a-kassa höjer arbetslösheten. Om Alliansen hade haft rätt, skulle arbetslösheten varit väsentligt lägre idag än 2006. Den är högre, trots att ersättningsgraden fallit kraftigt. Prognosen slog inte in. Det beror inte bara på finanskrisen, utan också på att de modeller för a-kassans effekter som man använder sig av är dåliga representationer av verkligheten. De bygger på antaganden som går på tvärs med historisk erfarenhet. För Sverige finns nämligen inget historiskt, alltså verkligt, samband mellan arbetslöshet och hur generös a-kassan varit.
De verkliga utfallen är inte alltid så imponerande som modellernas förutsägelser, men för de ideologiskt övertygade spelar det inte så stor roll. Konjunkturinstitutet kom i förra veckan med en rapport som visade att lönesumman ökat relativt snabbt i restaurangbranschen. Denna ökning tolkades som att sysselsättningen ökat. Man uppskattade att det rörde sig om 4000 fler sysselsatta och att detta kan bero på den sänkta krogmomsen. Utan att reflektera över om det är ett bra resultat, utropade Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, Annika Qarlsson, att ”reformen har gett tydliga, positiva resultat”. Siffran är förvisso ytterst osäker och nationalekonomiprofessor Daniel Waldenström har en poäng när han frågar om vi kan ”utesluta att det inte är krogägarnas löner som ökar?” Med tanke på att mer än var tredje är ensamföretagare i denna bransch är det inte ett särskilt osannolikt scenario. En relativt ökande lönesumma behöver inte innebär fler sysselsatta.
Men anta att så många jobb faktiskt har skapats. Är det i så fall många? Den sänkta krogmomsen kostar 5,4 miljarder per år. Varje nytt jobb har alltså kostat 1,35 miljoner kronor, vilket motsvarar kostnaden för att anställa tre undersköterskor eller förskolelärare. Kan man verkligen kalla detta för ”tydliga, positiva resultat”? Det här måste vara något sorts världsrekord i dyr jobbpolitik. Mycket bättre är inte utfallet för jobbskatteavdraget. Det kan alltså vara så illa att inga jobb har tillkommit netto, men även om vi tror på den skakiga uppskattningen att det ska ge 100 000 jobb, så är den årliga kostnaden likväl hisnande: minst, men troligen mer än, 800 000 kronor per skapat jobb.
Det är oerhörda summor som skulle ha kunnat gå till att anställa lärare och undersköterskor, eller till att investera i infrastruktur och satsa på forskning. Sådana satsningar skulle ge fler jobb än dessa massiva skattesänkningar gör. Kanske inte enligt Borgs modeller. Men i verkligheten, och det är trots allt verkligheten som spelar roll.