Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En fransk filosof, han heter Finkielkraut, har skämt ut sig efter att i en tidningsintervju framfört en del avvikande synpunkter om upploppen i Frankrike. Exempelvis hävdade han att vissa invandrargrupper, exempelvis asiater, inte ställde till med bråk. Däremot var det vissa som utmärkte sig mer. Det blev ett himla liv om detta och Finkielkraut fick höra att han var rasist. <br /><br />Därmed tvingades han, som vi alla gör nuförtiden, att be om ursäkt för sina påståenden.<br /><br /><br /><br />Men även i den svenska debatten framförs synpunkten att vi inte ska dra alla invandrare över en kam. Det är nog riktigt. Vi ska inte ens, tror jag, dra alla svenskar över en kam. Överhuvud bör vi se till att behandla människor som individer.<br /><br />När nyheterna häromdagen kunde rapportera att chilenare och thailändare har mycket lättare att skaffa sig ett jobb i Sverige, medan somalier och afghaner har mycket lägre sysselsättningssiffror, säger det flera saker.<br /><br />Till att börja med kan vi avfärda påståendet om att det i huvudsak skulle vara någon slags smygrasism som förklarar varför invandrare inte blir anställda. <br /><br />Varför skulle då bosnier ha högre sysselsättningsgrad än norrmän?<br /><br />Också inom grupper som "somalier" eller "kurder" finns det stora olikheter. För att inte tala om "norrlänningar" eller "smålänningar".<br /><br /><br /><br />Antagligen har det aldrig funnits en "svensk" nation. Det som hände under 1900-talet var att alla olika grupper accepterade en gemensam berättelse om var vi kommer från och var vi är på väg. Det där om folkhemmet. Om landet som stod utanför krigen. Som hade en enastående tillväxt och välfärd.<br /><br />Men under den ytan var alla på sitt sätt. Med ökad frihet började allt fler att testa olika identiteter. Det blev tillåtet att tillhöra olika grupper, röra sig mellan dem och utvecklas efter hur intresset förändrades.<br /><br />Vad har vi i dag? <br /><br />Vi tror definitivt inte på iden att alla ska försöka bli lika, prata samma språk och släpa in samma slags granjävel till jul. Istället har vi börjat acceptera att några struntar i julen och kräver att få ett bönerum på jobbet. Vi äter all slags mat, pratar flera språk och surfar runt på världens alla hemsidor för att hitta nya intryck.<br /><br /><br /><br />Frågan är bara om vi ska ha något gemensamt över huvud taget? Finns det ett nationellt svenskt projekt? En gemensam ide inom vårt lands gränser? Eller ska vi alla söka oss till vår lilla grupp?<br /><br />Kanske är en viktig förutsättning för att välfärdssystemen och samhällsgemenskapen ska fungera att vi har vissa ramar som i stort sett alla erkänner. <br /><br />Men eftersom vi inte accepterar att någon tvångsmässigt skriver oss på näsan om hur vi ska leva våra liv, är det en omöjlig ide.<br /><br />Allt detta kokar ner till att vi aktivt måste söka oss till en minsta gemensamma nämnare för vår samhällsbildning. <br /><br />Några saker, som demokrati och välfärdsstat, kanske vi kan komma överens om. Men resten då?
