Ministrarna som kommer och går
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En skillnad är förstås att Fredrik Reinfeldt inte haft lika många utlandsproffs att kalla in som Lars Lagerbäck. Margot Wallström är ju socialdemokrat, Hans Blix faller för ålderstrecket och Gunnar Hökmark - nja ...
En sak är klar, för att fortsätta idrotts-spåret: Vad som gäller för sprinters och häcklöpare gäller också för regeringar. Det duger inte att bli efter i starten.
Enligt vissa statsvetare har en nytillträdd ministär cirka tre veckor på sig att lägga ut rälsen för resten av mandatperioden. Sen tar problemen över, därefter sitter den fast i vardagsbekymrens sura höstlera. Kanske cyniskt i överkant, men att regerandets praktik och vardag inte är så lätt att förena med stolta politiska föresatser har ju fler än en desillusionerad minister i efterhand kunnat vittna om.
Att mer ljus faller på somliga ministerposter än på andra hör också till det en smart regeringsbildare bör ta hänsyn till. En välkänd kulturprofil som kulturminister i sin laguppställning skulle exempelvis garanterat ge Reinfeldt många lättköpta PR-poäng. Problemet är förstås att hitta någon. Kulturprofiler med borgerliga sympatier råder det inget direkt överflöd på här i landet. Men varför inte litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström?
Något tjugotal lyckliga är det väl som i dag kommer att presenteras oss som nybakade statsråd. Hur många av dem som kommer att hålla mandatperioden ut återstår att se. Ministrar numera har ju blivit en politisk förbrukningsvara på ett helt annat sätt än de var förr. Förr, på Tage Erlanders tid, blev de sittande i åratal, ibland årtionden.
Gungade allt annat i världen kunde man åtminstone vara säker på att Sveriges finansminister hette Gunnar Sträng och försvarsministern Sven Andersson. Torsten Nilsson, Ulla Lindström och Östen Unden var andra långsittare. Sen har förslitningstakten ökat så brutalt att Göran Persson på sina tio år hann avverka fler ministrar än Erlander gjorde på tjugotre. 50-46 är siffrorna till Perssons fördel om jag räknat rätt.
Och den bistra sanningen är väl att åtskilliga av dessa ministrar som kommer och går heller aldrig ristar några djupare spår i våra minnen. Hur många kommer ihåg Jörgen Andersson som minister? Eller Ingegerd Wärnersson? För de flesta är hon nog lika bortglömd som att Ulf Adelsohn en gång faktiskt var kommunikationsminister.
Kanske var det just då, under den första borgerliga regeringsperioden 1976-82, som namnrullningen började på allvar? Av alla de uppåt femtio statsråd som passerade revy under dessa sex turbulenta år var det väl bara Birgit Friggebo som lämnade något varaktigt efter sig, i form av friggeboden.
Möjligen är vi också några som alltjämt erinrar oss Ingemar Mundebo. Fast i så fall är det väl minst lika mycket tack vare Bosse Parneviks imitationer som för vad han själv uträttade som budgetminister.