Det är förhoppningsvis ingen som missat Astrid Johansson från Luleå. En ung tjej som vågade säga ifrån, när skolans konstprojekt porträtterade en man som kikar in på tjejtoan. Jag minns en massa saker från min skoltid när jag tänker tillbaka, som jag tyckte var olustigt att uppleva då, och absolut skulle bedöma som sexistiskt i dag. Jag och mina vänner tänkte nog inte att det kunde vara på något annat sätt. Ingen lyfte samtalet, det fanns helt enkelt inte.
Det är ingen hemlighet att jag tycker att samhället är på väg åt fel håll, på flera sätt. En av mina hjärtefrågor är jämställdhet och på det området ser jag flera oroande tecken. Ett tag tyckte jag att det verkligen fanns en rörelse som drev frågan framåt, såväl i politik som i övriga samhället. Böcker som Fittstim, stjärnor som Grynet och det pratades om jämställdhetsintegrering lite varstans. Det är betydligt tystare i dag.
I jämställda samhällen mår människor bättre. Flera undersökningar visar också att de är hållbarare och konkurrenskraftigare än samhällen med stora skillnader där att vara man är norm, där män äger mer, tjänar mer, och har större inflytande än kvinnor. För att motverka detta, så krävs debatt men det krävs också beslut som leder oss i en annan riktning.
Skillnaderna ökar, på många områden som ett direkt led av den borgerliga regeringens beslut. SCB konstaterade i sin senaste mätning att ojämlikheten var stor mellan kvinnor och män. En del av förklaringen ligger i regeringens förda politik i fråga om skatter och socialförsäkringar, som har lett till snabba och omedelbara försämringar av kvinnors ekonomiska situation i förhållande till männens. Kvinnor har generellt sett lägre löner - även för samma arbete, fler kvinnor än män är sjukskrivna, kvinnor arbetar i högre utsträckning deltid och kvinnor tar ut fler föräldradagar och vabbar oftare.
Regeringen säger sig vilja förbättra kvinnors ekonomiska situation genom att öka kvinnors förvärvsfrekvens och arbetstid. Vi tror också att det på sikt är vad som krävs, men det krävs också mer. Förutsättningar för att kunna göra det.
Därför behövs en politik som ställer krav på heltid, som ställer krav på lönekartläggning, som driver på om jämställt uttag av föräldraförsäkringen, avsätter resurser för nattis, som ser till att det finns en äldreomsorg som inte kräver att döttrarna går ner i arbetstid för att sköta sina gamla föräldrar, för det är en sak som vi ser öka i dag.
Det handlar om ekonomi, men det handlar också om makt och inflytande. Förra året minskade antalet kvinnor i börsbolagens styrelser. Vi backar istället för att gå framåt. Ytterligare ett av många exempel.
Det handlar även om att höja rösten och ifrågasätta institutioner som accepterar sexistiska kommentarer och patriarkala strukturer. Som när folk tycker att landshövdingar måste kunna bada bastu, eftersom att det är där besluten fattas, eller som väggmålningen på Tunaskolan i Luleå.
En ny jämställdhetsminister har mycket att ta tag i. Det handlar om att skapa utrymme för diskussioner, om kvinnor och mäns villkor, och att se till att faktiskt ha en politik som i praktiken går mot ett jämställt samhälle.
Maria Arnholm kallar sig feminist, jag kallar mig det gärna också, men jag lever också med insikten att det behövs mindre snack och mera verkstad för att komma framåt.