Min osynliga politiska historia
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
1984 hölls den första Kvinnor Kan-mässan. Utan att värdera initiativet kan man konstatera att en helt annan känsla omgav det. Återigen behövde det bevisas att kvinnor är kompetenta och driftiga. På tio år hände något avgörande, inte bara för kvinnokampen utan för många sorters politisk kamp. Häromsistens, på ett ABF-program i Göteborg med rubriken Jösses flickor och pojkar! Folket, konsten och politiken, påmindes jag om min egen politiska historia.
1974 var jag en trulig tonåring i en familj som byggt sig ett folkhem i en trevlig lägenhet på en mindre ort utanför Göteborg. De fattiga åren var över och släkten gjorde sitt bästa för att förneka dem. Det gick så långt att flertalet av dem blev folkpartister, några till och med högerpartister. Till varje pris skulle det döljas att man kom från mycket enkla förhållanden. På senare år har jag insett att skam, underhundarnas skam, har med den saken att göra.
Nej, jag kan inte berömma mig med politiskt aktiva familjemedlemmar. Mor, som satte en ära i att få bli hemmafru efter 20 års yrkesarbete i butik, gifte sig vid 40 med en 12 år yngre man och fick mig. Moster började som mannekäng, gifte sig rikt, och blev så småningom vd för det transportföretag hennes man startat. Hon sågs redan då som pionjär.
Morbror fick sluta på textilfabriken när det kom fram att han var homosexuell. Han nekades nya jobb. Detta var i slutet av 1950-talet när homofientliga stämningar rådde, inte minst i Göteborg. Morbror och hans partner fick flytta från stan och levde tillsammans i 40 år.
Farmor var egentligen den enda som tydligast stod för arbetarklass men på oformulerat sätt. Hon jobbade från 14 års ålder bland annat som piga, blev senare kocka på Kullagerfabriken. Hon stod för sparsamhet. Både ekonomiskt och känslomässigt, en slags bita-ihop-mentalitet. Hon var medlem i LO - och folkpartist.
Det var min pappa som sådde det första feministiska fröet 1985. Jag var nybakad reporter och både jag och mina texter behandlades på ett sätt som fick mig att känna mig dum. "Det är inte du som är dum", sa pappa. "Du behandlas så här därför att du är en ung kvinna och dina chefer är äldre män." Och det blev en av mina ingångar till feminismen. Innan dess hade jag mitt hjärta i anti-kärnkraftsrörelsen och fredsrörelsen.
Ingen i släkten uppmuntrade ett politiskt engagemang eller intresse på 1970-talet. Ingen av dem kunde heller riktigt förklara varför de röstade borgerligt. Samtidigt fanns det bland dem starka brott mot tidens normer om kön, klass och sexuell läggning. På så vis blev de ett slags de facto-aktivister. Kanske var det just därför jag själv kom att bli politiskt intresserad på vänsterkanten. Och särskilt av frågor som rör kön, klass och sexuell läggning.