Vilka teveserier man fängslas av är inget slumpens verk. Det kan rentav avslöja vilken sorts människa du är. Ja, det har jag i alla fall läst någonstans och inför ett dylikt påstående hajar man förstås till. Själv har jag inte sett ett enda avsnitt av ”The Office”, ”Homeland” eller ”Sopranos” – serier som jag förstått åtnjuter viss status även inom kultureliten. Däremot har jag säkert sett ett par tusen avsnitt av evighetssåpan ”Hem till gården” och frågan är vad det säger om mig?
Mitt beroende – så vill säkert många kalla det – började för minst trettio år sen, någon gång efter 1975 då de första avsnitten rullade i SVT. Då för tiden vilade det en lantlig frid över serien. Förutom på puben utspelade sig det mesta i familjen Sugdens rustika kök och något mer dramatiskt än bortkomna får behövde man sällan befara.
Själva händelselösheten och det makliga tempot var i själva verket de outtalade poängerna med serien i dess dåtida tappning. Man riskerade inga överraskningar. Man kunde lugnt resa bort några veckor utan att det gjorde något. När man kom hem och slog på teven hade man ändå inte missat något väsentligt.
Sen tappade jag faktiskt kontakten med serien några år. Antagligen för att SVT slutade sända den. Och när jag så småningom, nu snackar vi slutet av 1990-talet, av en slump återfann den, då i TV4, var det i stort sett bara signaturmelodin som gick att känna igen.
Allt annat var förändrat och av den forna idyllen återstod inte mycket. Istället för vilsekomna får handlade det nu om ond bråd död, skumma affärer och ett ständigt kretslopp av otrohet och äktenskapstrassel. En helt annan såpa, således. Ändå behövde bara ett par avsnitt så satt jag ohjälpligt fast på nytt. Vilket är en gåta även för mig själv, eftersom tempot knappt håller styrfart och handlingen bara upprätthålls genom konstgjord andning. Vissa avsnitt är faktiskt så usla att det hänt att jag efteråt känt mig lätt generad över att ha tittat. Någon tydlig politisk tendens har sällan gått att urskilja. En av de kvinnliga karaktärerna försvann typiskt nog ur handlingen sen hon blivit invald i parlamentet. Bilolyckor eller bränder verkar annars vara de vanliga sätten att lämna serien. Oftast, antar jag, för en bättre roll på annat håll.
”Hem till gården” är något av min hemliga last; en obruten vana som jag ogärna talar högt om. Inte så att jag direkt skäms, men jag vill helst inte tagen på bar gärning framför apparaten när avsnitten sänds heller. Ett visst självbedrägeri ingår förstås också i bilden. Klart att jag kan sluta, bara jag vill… Ungefär vad inbitna nikotinslavar eller alkoholister också brukar intala sig.
Men visst kunde det vara värre. En dos engelsk lantluft fem dagar i veckan dör man ju inte av. Och rimligtvis kan jag inte vara alldeles ensam. Tvärtom måste vi vara många fler än vi inbillar oss, vi som i tysthet men troget, år efter år, följer denna långkörare. En dag som i dag, den 16 oktober, kunde vi rentav ha orsak att fira. Då är det nämligen precis fyrtioett år sen brittiska ITV lät det första avsnittet rulla…