Miljönotan på hushållens elräkning
KLAGAN. Industrin i Sverige klagar bittert över elpriserna. I själva verket är industrin gynnsamt behandlad. Det är hushållen som bär den tyngsta bördan. I den gröna skatteväxlingen för att sänka koldioxid-utsläppen bär hushållen i stort sett hela kostnaden, via elräkningen. Det handlar om åtskilliga miljarder kronor.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Senaste utspelet från Sverker Martin-Löf är att basindustrin ska få köpa in sig i Vattenfall för att på det sättet få tillgång till billigare el. Näringsminister Maud Olofsson, som gillar att göra affärer med statens bolag, börjar genast fundera på priset. Det tyder på att regeringen Reinfeldt inte ser Vattenfall som någon helig ko, men väl mjölkko som tillfälligt kan fylla på statskassan om det skulle krävas för att finansiera någon skattesänkning.
Basindustrin, liksom all industri och alla företag med någon form av tillverkning, var tidigare helt befriad från energiskatt. De betalade bara den avdragsgilla 25-procentiga momsen. Numera betalar tillverkande industri och företag 0,5 öre i energiskatt per kilowattimme (kWh). Det kan jämföras med hushållens energiskatt på 25,5 öre per kWh och det är den rabatterade energiskatt som hushållen i Norrbotten och Västerbotten betalar.
Priset på el är högt för industrin, men det är dubbelt så högt för hushållen. Till det finns flera skäl och alla är att söka i skillnaden på skatter och avgifter. Hushållen får i princip bära hela den bördan. När elcertifikaten infördes för att stimulera produktionen av el från förnyelsebara källor, grön el, höjdes elräkningen för hushållen. För landets massa- och pappersbruk blev elcertifikaten däremot rena klippet.
Kappa Kraftliner i Piteå beräknades 2004 sälja elcertifikat för 50 miljoner kronor. Netto. Det motsvarade kostnaden för minst 100 årsanställda. Detta utan att koncernen behövde göra någon som helst investering och utan att en enda extra kilowattimme "grön el" producerades. Den ingick redan i tillverkningsprocessen. Och så var och är det på alla massa- och pappersbruk.
Från basindustrin är budskapet att de höga elpriserna hotar att knäcka fabriker. Rottneros massabruk i Utansjö är en anläggning som påstås vara nedläggningshotad. Budet till riksdag och regering är att fixa billigare el eller släppa in basindustrin som delägare i Vattenfall. Det sistnämnda låter inte som någon bra lösning för hushållen. Så länge staten är hundraprocentig ägare är också hela svenska folket delägare. Som helägare har staten också möjlighet att styra över bolagets inriktning.
I mars förra året föreslog regeringen, genom dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, att en särskild skatt skulle tas ut på kraftbolagens övervinster. Intäkterna skulle användas till att sänka hushållens och företagens energiskatter lika mycket. De planerna försvann av allt döma i samband med regeringsskiftet. Just höjda skatter på vattenkraft och kärnkraft har använts för att finansiera stödet till hushåll som byter från el- och oljeuppvärmning till fjärrvärme.
Elpriset varierar något men över tiden är nivån tämligen jämn i hela
Europa. Att flytta produktionen utomlands för att få lägre elkostnad är knappast någon affär. Dessutom är det så att Sverige beviljar mer statsstöd till näringslivet än de flesta andra EU-länder. Från 2002 till 2003 exploderade det statliga stödet till industrin i Sverige från sju till 25 miljarder kronor och därefter har stödet växt med ytterligare miljarder. EU-kommissionens förklaring till den våldsamma ökningen är att kostnaden för den gröna skatteväxlingen överförts från industrin till privatpersoner.
Industrin må vara i behov av lägre elkostnader, men hushållen vill inte ta hand om notan en gång till.