Nyss presenterades en studie om att extrem fattigdom minskar i världen. Det ska ses med en nypa salt. Gränsen för absolut fattigdom går vid $1.25. 11 kronor och 13 öre. Inte mycket. Lever du på 11 kronor och 20 öre hamnar du över fattigdomsstrecket. Sverige ligger i topp när det gäller att förebygga fattigdom med våra fortfarande hyggligt fungerande system för bland annat utbildning och sjukvård.
Samtidigt hör vi att klassklyftorna ökar. De olika budskapen kan vara förvirrande. Men det är också så att de rikaste blir rikare och de fattigaste blir fattigare, därav klyftan.
Diskriminering och fattigdom leder till ohälsa. Varför? En orsak handlar om jämlik tillgång till vård och omsorg. Livsstil är en annan faktor, bland annat mat och motion. Men det förklarar inte allt.
Jag träffade häromdagen forskaren Simon Wallengren på institutionen för kriminologi vid Malmö högskola. Han studerar ett fenomen som kan förklara ytterligare ett skäl till ohälsa. Det kallas minoritetsstress, minority stress på engelska. Det är en kronisk stress som kan drabba exempelvis en diskriminerad minoritet i samhället. Simon Wallengren forskar om minoriteten romer men säger att även andra än minoriteter kan få en likartad stress. Arbetslöshet och långtidssjukdom kan påverka. Det finns en klassdimension där en konstant ekonomisk press kan skapa permanent stress.
Minoritetsstress skiljer sig från generell stress, något som alla kan drabbas av till exempelvis vid arbetstoppar på jobbet.
Att dålig hälsa kan bero på diskriminering börjar bli erkänt i Sverige. I exempelvis USA har det länge forskats om minoritetsstress bland afroamerikaner och hbtq-personer men i Sverige är forskningen ännu inte särskilt omfattande.
Ett element i minoritetsstress kallas mikroaggressioner. De sker i vardagen och kan vara subtila förolämpningar, avståndstagande, blickar och kroppsspråk men även nedsättande yttranden som inte är riktade direkt till en person, typ ”arbetslöshet beror på lathet, det finns jobb om man verkligen vill” eller ”jävla bögar”.
Mikroaggressioner kan ske slentrianmässigt utan uppsåt. Ta en man som sätter sig bredbent framför en kvinna. Kvinnan kan tolka det som en mikroaggression. Självklart kan det också vara en maktdemonstration, att män känner sig berättigade att ta stor plats i ett sexistiskt samhälle.
Jag har ofta mött människor som är stigmatiserade på olika vis. Oavsett vad deras utsatthet beror på har de ett gemensamt: misstro mot systemet. De har inte blivit hörda, inte fått adekvat hjälp och fått ett skitbemötande. Klart som fan att de är stressade. De ses som samhällets svagaste men i själva verket är det är ofta starka människor som kämpat i många för att överleva.
Det är som sagt känt att många grupper i befolkningen har sämre hälsa, kortare livslängd och högre självmordsfrekvens än majoritetsbefolkningen. Kunskapen leder dock sällan till politiska insatser som förändrar detta. Alltför ofta väljer partierna att sikta in sig på den välmående medelklassen.