I en numer klassisk formulering konstaterar en debattör att vi, trots flyktingarna, inte behövt gå ner ett par tior på rödvinet.
Så hur kan det vara ett problem?
Kanske borde vi tillägga att det kan vara tvärtom, att vi kan gå upp en tia eftersom svensk ekonomi går som tåget efter den keynsianska chock som migrationen skapar. Staten lättar plötsligt på plånboken, ”krona för krona”-principen är övergiven. Ekonomin går, åtminstone för stunden, för full fart.
Men för att använda en rätt uttjatad formulering: Välfärdsstaten står inför stora utmaningar.
Den svenska välfärdsstaten bygger på några antaganden.
För det första att samhällsutvecklingen går att förutsäga. Därför är det rimligt med detaljerad lagstiftning som försöker garantera att lika fall behandlas lika, allt är rättvist och rättssäkert. Slumpen ska inte kunna påverka utfallet för enskilda människors välfärd.
Svenska modellen, det är byråkrati när det är som bäst. Ordning och reda. Legitimitet och effektivitet.
Och som sagt, så länge verkligheten är förutsägbar kommer också byråkratins hantering att vara det. När förutsägbarheten inte längre finns där, då måste regelverket ändras. Byråkratin går från regelstyre till permanent improvisation.
Det är dit vi är på väg nu.
Det andra antagandet är att välfärdssystemet inte ska dela upp folk i ett A- och B-lag. Det är inte bara så att lika fall ska behandlas lika, utan människor ska också få i princip samma välfärdsutbud.
Och bara det bästa är gott nog. Välfärden ska vara världsbäst.
Men när resurserna inte räcker till för att nå detta fantastiska mål uppkommer en fördelningsproblematik. Hur fördela bristande resurser?
Det enklaste är att ordna köer – vilket egentligen är en form av ransonering. Vilket kräver fasta och tydliga regler för hur ransonerna delas ut. Risken finns då att den som inte nöjer sig med att vänta, eller få en alltför liten ranson, kommer att försöka hitta egna lösningar. Vilket minskar intresset att betala skatt till ett ransoneringssystem som inte fungerar.
Dit är vi på väg nu.
Det tredje antagandet, och det är nog intressantast, är att välfärdssystemet bygger på en självfinansieringstanke. Till synes omfördelar det pengar från dem som har till de behövande. Men poängen är att det är vi själva, fast under olika faser av livet.
I början och slutet av livscykeln kostar vi pengar. Dessa betalar vi för – i efterskott och förskott – under yrkeslivet. Därför bygger välfärdssystemets princip om att hela befolkningen omfattas också på förutsättningen att det finns arbete åt alla.
Det är också där som politikerna länge haft fokus i sina söndagsskolepredikningar.
Alliansregeringen satte upp målet att bryta utanförskapet. De misslyckades, men hade den värsta finanskrisen sedan digerdöden att skylla på. Vilket de utnyttjade fullt ut.
Den rödgröna regeringen har satt upp målet att vi ska ha Europas lägsta arbetslöshet. De verkar också misslyckas, men har bra ursäkt i form av den största folkomflyttningen sedan förra istiden.
Men det är genom arbetslinjen som kommande regeringar har en möjlighet att klara välfärdsstatens utmaningar. Den uppkomna situationen kanske till och med ökar möjligheterna att varaktigt få hela folket i arbete eftersom kriskänslan ökar möjligheten att brotta ner systemförsvarare.
Och som någon bråkstake sagt: Hur svårt kan det vara? Arbete åt alla! En lön som det går att leva på!
Då ordnar sig resten.