Mer toscanska tankar
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så har det alltid varit, men det som hänt under senare årtioenden är att vi fått nya, tidigare helt oöverträffade möjligheter att odla vår särprägel, även om vi förflyttat oss till en helt annan kultur.
Arjun Appadurai menar i sin bok Modernity at Large. Cultural Dimensions of Globalization (1996) att ett kännetecken för vår tid är de stora folkomflyttningarna kombinerat med möjligheten att hålla liv i sin egenart som modern teknologi ger.
Vi kan med hjälp av dagliga gratis telefonsamtal med våra anhöriga på andra sidan jordklotet, tv-satelliter, Internet, videoband, SMS och kassettinspelningar fortsätta att upprätthålla våra gamla kulturella band, även i en öronbedövande annorlunda omgivning.
Folkomflyttningarna har gjort det möjligt för de flesta invandrare att skapa sig ett nätverk som är hemmatamt och därför minskar tvånget att ta till sig det nya landets kultur och föreställningar. Och inte bara det. Den moderna konsumtions- och upplevelseindustrin gör att vi kan odla fram en helt ny bild av vilka vi varit, vilka vi är, vilka vi skall bli. Ungefär som vi väljer mellan hemsidor på nätet kan vi bestämma vilken figur vi ska vara, och i vilken pjäs vi ska agera.
Vi kan skapa en digital diaspora om vi vill, och ingen har längre kraften att tvinga någon att ansluta sig till en gemenskap som vi själva inte väljer. Istället för att exempelvis tvinga alla som bor i Sverige att vara svenskar har makten börjat sträva åt andra hållet. Alla ska definiera sig utifrån sin speciella hemhörighet. Ibland går detta efter rent rasmässiga kriterier (vem som helst får inte vara same), ibland biologiska kritierier (kvinnor och män), eller geografisk hemhörighet (stockholmare/norrlänning, Piteå/Luleå, etcetera). Eller så är det rakt av etnicitet som avgör, eller religion.
Jag tycker att det är värt att fundera över hur vi ska hantera denna utveckling. Behöver vi en mittpunkt i det svenska samhället, en slags gemensam värdegrund som bör vara allmänt erkänd, eller kan en demokrati och välfärdsstat överleva om vi alla definierar oss som annorlunda?
Den svenska berättelsen om "folkhemmet" bygger på tanken att vi alla ska vara som syskon, som respekterade medlemmar av en familj.
Men alla moderna familjer vet att det ibland är lite svårt att hålla ihop när alla har egen TV på rummet, sitter med öronproppar och lyssnar på sin egen musik eller kräver ett individuellt fritidsprogram inklusive bilskjuts av någon förälder.
Vi vet också att det för många blir en ganska stor skara av plastmormödrar, pappas nya fru, mammas nya mans barn från hans förra äktenskap plus förrförra äktenskapet. Antalet bonusbarn och nätverksfarmödrar har ökat ganska dramatiskt. Kanske är det inte bara familjen, som vi känt den, som förändras dramatiskt. Utan också vår uppfattning om vad som är "vi svenskar" och "vårt folkhem".