Eftersom att ordet är mitt här, och eftersom att jag är i Indien kommer dagens krönika behandla ett ämne aktuellt i Indien såväl som i Sverige; feminism. Efter en månad i detta vidunderliga land har jag förstått att feminismen, eller jämställdheten, som vi ofta föredrar att säga, inte är lika påtagligt aktuell här som den är i Sverige. Mest bottnar detta i religiösa påbud.
Här bär de flesta kvinnorna sari, en vacker skrud bestående av en liten topp och stora tygstycken som lindas som en klänning runt kroppen. I princip alla skaffar barn vid ungefär 20 års ålder, då de också gifter sig. Äktenskapen är arrangerade och det är relativt vanligt att släktingar gifter sig. Sex före äktenskapet är strängt förbjudet för kvinnor, om en kvinna har det är hon smutsig. De flesta kvinnorna jobbar inom servicesektorn eller inom vård och omsorg. Inte en enda kvinna har jag sett köra en taxi, en buss eller jobba på en byggarbetsplats.
I tidningar och tv är det tydligt vilka budskap som slår igenom; den lyckliga kärnfamiljen som äter kex, mamman som använder en så bra antirynkkräm att hennes barn tycker att hennes hy är lika len som deras, men också hustrun som bleker sina armhålor så att hennes man tycker att hon ser fin ut. Kärnfamiljen, mödraskapet och äktenskapet kommer först.
Jeezez, tänkte jag och kände mig stolt över Sverige där kvinnor är målare, busschaufförer och drifttekniker. Vi gifter oss när och med vem vi vill, om vi vill och rätt många har ju också börjat prata om att dela lika på föräldraförsäkringen. Dessutom... men vänta nu, dessutom vadå? En tjej som har sex med flera killar i Sverige kanske inte per automatik betecknas som smutsig, men hon riskerar garanterat att bli kallad slampa.
När jag tog en närmare titt på jämställdhetssiffrorna för Indien respektive Sverige fann jag till mitt stora förtret att det faktiskt inte är särskilt mycket som skiljer dem åt.
I svenska börsföretag är fyra procent av styrelseordförandena kvinnor, i Indien är motsvarande siffra 4,8. I SCB:s senaste pressmeddelande på temat jämställdhet konstaterade man att löneskillnaderna mellan män och kvinnor var oförändrade, män tjänar alltså fortfarande i snitt 5000 kronor mer än kvinnor per månad. Fortfarande i Sverige är det endast kvinnornas arbetstid som påverkas av antalet barn och det yngsta barnets ålder, inte männens. Och bara ett fåtal yrken har en jämn könsfördelning, precis som i Indien.
Vi kanske inte ska tro att vi är så jävla jämställda. Sverige, världens mest jämställda land, kanske inte är så mycket mer än världens mest jämställda varumärke.
"Vi kanske bara måste sluta försöka vara Superwoman, vem kan vara alla till lags och uppnå vartenda ett av sina mål? Att vara feminist innebär inte att bränna sin bh och samtidigt vara en framgångsrik karriärskvinna och plikttrogen hemmafru på samma gång. Det innebär bara att förespråka en schystare dagordning och hjälpa andra kvinnor att göra samma sak. Det innebär att göra det personliga politiskt."
Orden är hämtade från den indiska skribenten Chinmayee Manjunath och med dem sätter även jag punkt.