I helgen avslutades Centerstämman i Malmö, en stämma som visade på ett stärkt självförtroende och på en partiledare som inte tycks tveka om att ta en ledarroll en i övrigt stukad opposition.
Till skillnad från övriga partierna i Alliansen är Centern ett medgångsparti, där opinionssiffrorna sedan länge pekat uppåt om än planat ut i de senaste mättningarna. Klart är att Centern och Annie Lööf har medvind.
Var åttonde väljare kan idag tänka sig att rösta på Annie Lööf och Centern om det vore val idag och fler kan det bli.
Samtidigt som C slog igen sitt Riksting höll Moderaterna en extra partistämma med uppgift att välja en ersättare för Anna Kinberg Batra. Vem som skulle bli den ”lycklige” har sedan länge varit klart. Valberedningen, en enig sådan, förordade Ulf Kristersson och utan utmanare var förstås valet av ny partiledare enkelt.
Ett spel för gallerierna? Ja, i mycket. Efter Reinfeldt och Batra ser en majoritet av svenska folket samma gamla moderater som förr.
Kosmetiskt förnyade, men inte mer. Ja, det skulle snarare vara att högerprofilen stärkts. Nu mer vänslas ju moderaterna som bekant allt mer med Sverigedemokraterna
Då handlar det om skattesänkningar och försämringar för dem som är arbetslösa eller sjuka.
Allt ska bli så mycket bättre bara skattenivåerna sänks. Detta utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att upprätthålla en rättvis välfärdspolitik, där alla kan vara delaktiga.
Skatter som är rättvisa och och ger rättvisa och har alltid haft svenska folkets stöd.
Att bekämpa arbetslösheten blir då en fråga om de arbetslösas individuella situation, inte om de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden. Då ger man sig i första hand på den drabbade individen. Istället för att lösa problemen.
Nu skulle man tro att allt trassel inom oppositionen med kris i moderatleden och ett svagt KD skulle gynna Socialdemokraterna, men så är det inte. Vänsterblocket håller ställningarna men står och stampar på samma fläck i väljaropnionen som tidigare.
Med den nye nyliberale Ulf Kristersson kommer skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens att tydliggöras på ett bättre sätt än idag om nu inte Annie Lööf tänker annorlunda.
Klart är att Stefan Löfven har som regeringschef hållit en strikt linje som han ska ha all kredit för.
Över tid har regeringen haft en klok ekonomisk framförhållning.
Det går bra för Sverige. Statsfinanserna är i mycket gott skick. Det finns en framtidsopimism, men i dessa omvälvande Trump-tider krävs det ytterst lite för att den bilden ska förändras för ett land som är så beroende av omvärlden som vårt.
Det är framförallt långsiktighet och uthållighet i det politiska vägvalen som premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik.
Därför behövs även fortsättningsvis en vänsterregering.
Lägg därtill att den för landet så fördärvliga blockpolitiken över tid borde förpassas till historiens skräpkammare. Gärna efter valet 2018.