Jag har ibland lust att bli rätt så grov i munnen, försöker dock hålla mig, för det mesta. Men inte idag. Begrundar över en kaffekopp det förunderliga i vad en del män tillmäter sitt könsorgan för förmågor. Jag har blivit erbjuden att med dess inneboende magiska förbättra mitt förstånd alternativ ”bota min bitterhet”, bilköring verkar också enligt utsago hänga ihop med detta organ (får konstiga bilder i huvudet) Svenskt Näringslivs ordförande proklamerar att styrelsearbete det är män särskilt lämpade för. Fasiken, inte undra på att man lider av penisavund. Om jag bara hade fötts som man hade jag sluppit slösa min tid på sånt som att utbilda mig, ta körkort och dubbelarbeta.
Man kan tycka att kvotering är en bra eller dålig idé för att lösa den situation där företag försitter chansen att få den vassaste kompetens i sin ledning på grund av att man ständigt kvoterar in män. Men det är naivt att tro att den rådande situationen med kraftig under representation av kvinnor beror på att det inte finns kvinnor som kan eller vill sitta i styrelser. Den ursäkten hade man om riksdagens ledamöter, även i mitt parti, innan vi beslutade oss för ”varannan” på listorna. De flesta partier, utom SD verkar ha lyckats lösa detta sedan det blivit norm.
När Winberg var vice statsminister ”hotade” hon med kvoteringslagstiftning i bolagsstyrelser, och då verkade det som om näringslivet skulle ta frågan på allvar. Men med en borgerlig regering verkar den mansdominerade styrelsevärlden ha krupit in i sitt trygga hörn och stängt dörren om sig. Man kan inte ens tala om utveckling, snarare avveckling. Det finns ingen press, och då kan sådana som Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv som rimligen borde vara en förebild, torgföra åsikter som snarare hör hemma i förra århundradets början.
I ärendedebatter, interpellationsdebatter har jag ställt frågan till regeringens företrädare vad de tänker göra åt den situation där medelmåttiga män sitter trygga på sina platser för att man blundar för kvinnors kompetens. (allt enl näringslivsforskning, inget jag bara tycker)
Svaret har varit samma: Det löser näringslivet självt. Håll tassarna borta. Men är det någon som på allvar tror att de kommer göra det? Allvarligt?
Norge har infört kvotering, och Tyskland gör detsamma. Vad tänker Arnholm göra, som nu är jämställdhetsminister? Fortsätta se på?
När jag ändå är på humöret kan jag lika gärna konstatera att det i mitt eget hemlän inte är en bättre situation. Det som är lovande och som lyfter mig upp ur ”bitterhetsträsket” är att det finns både gräsrötter som Genusmaffian, och VDar som Pär Lärkeryd, Skogsägarna som inser att man måste börja i toppen, med ledningen för att jämställdheten ska komma någon vart. Vi är på väg, och ibland känner jag viss belåtenhet över att vara en av dem som förflyttar berget, även om aldrig så lite. Samtidigt kan jag bli så frustrerad! Med dagens utveckling blir bolagsstyrelserna jämställa först flera generationer framåt. Ursäkta, men jag har inte tid att vänta.
Så här sitter en bitterfittsfeminist (manshatande med hår under armarna med t-shirten ”Loretta bobbit for president på) och undrar om inte bästa investeringen för mina döttrar vore ett könsbyte? Alternativt är förstås en ny regering som tänker ta tag i problemen. De går nämligen att ändra på, om man vill.
Med Magdalena Anderson som finansminister känns det som om döttrarna inte bara får en viktig förebild, och tänker inte låta näringslivet fortsätta förledas av värderingar som snarare hör hemma i 1914 snarare än 2014.