I morgon, 21 september, planeras manifestationer mot nedrustningen av välfärden på många håll, bland annat i Umeå och Luleå. Det är Folkkampanjen för gemensam välfärd, lokala fack och andra initiativ som kanaliserar oron över välfärdens nedmontering.
I Göteborg är Medelklassupproret ett sådant initiativ. Alltså, det är akademiker inom medelklassen, välutbildade och välavlönade, som säger Nej tack! till bland annat fler jobbskatteavdrag. De är trötta på politikernas fjäsk för medelklassen, särskilt i valtider. De menar att medelklassen används som ett alibi för genomförandet av ett marknadsstyrt privilegiesamhälle. Medelklassupproret vänder sig mot den politiska bilden av en grupp som endast intresserad av sin egen ekonomi, köksrenoveringar och kommersiell valfrihet. Den stämmer inte – det finns medelklassare som faktiskt vill ha solidaritet och jämlikhet. Initiativtagaren Anna Johansson:
– Jag blev alltmer frustrerad över tillståndet i samhället – men också över min egen privilegierade position. Träffade på andra som kände likadant. Det resulterade så småningom i det vi kallar Medelklassupproret. I nätverket finns människor som arbetar i verksamheter som nu utsätts för grova nedskärningar och som medför att allt fler marginaliseras. Vi vill inte medverka till att vi får det bättre på andras bekostnad.
Anna Johansson säger att Medelklassupproret är ett försök att få människor som är socialt, kulturellt och ekonomiskt privilegierade att fundera över vilket samhälle de vill ha. Hon betonar att initiativet inte handlar om paternalistisk välgörenhet.
– Utgångspunkten är att vi själva inte vill leva i ett samhälle som bygger på ständigt ökande klyftor. Det är inte ett bra samhälle för någon. Hur resurserna fördelas är en fråga om demokrati och jämlikhet. Vår gemensamma välfärd har förvandlats till en ojämnt fördelad individuell välfärd. Samhället faller sönder.
Upproret har stöd i senare forskning som visar att jämlikhet är bra för alla i ett samhälle, medan ojämlikhet gagnar en del. Bland annat boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett beskriver det. Själv har jag tänkt att det borde vara en tidsfråga innan den mäktiga medelklassen reagerar. Jag tror att de första åren med borgarna var euforiska för många när de såg hur mycket de fick kvar i plånboken. Nu, ett antal år senare, märker medelklassen av hur illa det är på många håll. Föräldrar på privata boenden far illa, barnen har blivit vuxna men får inte jobb – när utslagningseffekter som drabbade de allra mest utsatta först drabbar fler. Och hur kul är det att ständigt hålla på att välja telebolag?
Medelklassupproret – och andra välfärdsinitiativ – riktar sig både till regeringen och till socialdemokraterna. Manifestationsdagen i morgon är inte slumpmässigt vald. Budgeten för 2014 lämnades till riksdagen häromdagen.
”Vi kansluta att låna pengar till nya skattesänkningar, och i stället välja att fokusera våra resurser på jobb, skola och välfärd.”, skrev Stefan Löfven i en debattartikel i DN den 14 september. Han undviker därigenom frågan om hur S ska förhålla sig till att bland annat arbetslösa och sjuka fortsatt ska betala högre skatt än de som arbetar. Att S tänker behålla det femte jobbskatteavdraget är en stor, stor besvikelse. Inte konstigt att ”alla” partier verkar vara likadana. S må ha en annan ideologi än borgarna men i praktisk politik är det inte mycket som skiljer.