Från arbetsgivarsidan vill man prolongera liggande avtal, det vill säga att inte fördela en enda krona. Svenskt Näringsliv vill helst se en "paus" i de centrala löneökningarna med hänsyn till det osäkra konjunkturläget. Har vi inte hört det förut?
Som det ser ut nu, kan det därför arta sig flera skarpa lägen. Förpostfäktningarna och positioneringarna är redan i full gång. Även om de flesta bedömare tror på en snabb avtalsrörelse med ett ettårsavtal som följd.
En av många avgörande frågor blir nivån på ökningarna för den växande gruppen lågavlönade. Trots en vikande konjunktur måste det bli förbättringar. Det är allt bra för samhällsekonomin och rättvisan om de med de allra lägsta lönerna kan få hyggliga lönepåslag även under kristider. Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Något eller några ytterligare steg mot löneutjämning mellan män och kvinnor måste därför finnas på agendan.
Lönegapet mellan mäns och kvinnors löner är 14,3 procent. Genom att förhandla löner i procenttal minskar knappast gapet. Att det sedan finns fackförbund som inte gillar låglönepotter gör ju inte saken bättre. Sverige tillhör de länder i Europa som har få arbetskonflikter. Lönebildningen har ofta tagit hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen. Så lär det bli även denna gång.
Företagen i detta land kräver alltid skattereformer som ger mest åt direktörerna, sänkta arbetsgivaravgifter, en reformerad arbetsmarknad, läs avreglerad, och ett slopande av lagen om anställningsskydd. Kollektivavtal är förstås ett otyg. Ingen ska få något extra. Framförallt inte nu under en lågkonjunktur. Därför är det inte förvånande att arbetsgivarna med Svenskt Näringsliv i spetsen inte ser några möjligheter att tillmötesgå LO:s lönekrav, men så heter det alltid.
Från arbetsgivarhåll vill man dessutom helst få bort de centrala förhandlingarna. Istället vill man att avtalet helst ska bygga på lokala avtal. Väl medvetna om att utan en central överenskommelse i ryggen har de lokala facken mycket litet att sätta emot när arbetsgivarsidan ställer sina krav. Om inte så hotar ett antal faror. Är det inte högre inflation, så är det minskad konkurrenskraft, eller företag som på grund av för höga kostnader inte klarar att fortsätta sin verksamhet. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga arbetare skulle få det litet bättre. Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som delas ut till personer på chefsnivå både inom tillverkningsindustrin som inom offentlig sektor. Här nöjer man sig sällan med så låga löneökningar som LO nu kräver för sina medlemmar.
Grundläggande för de allra flesta av oss är trygghet i en anställning och möjligheten att påverka vår egen arbetssituation så långt det är möjligt. Därför kräver LO också rätt till heltid för dem som så vill. Och ett stopp för att bemanningsföretag, som idag, kan kringgå Las. Bland de allt fler som i dag har projektanställningar, och andra tillfälliga anställningar är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan. Inte minst för ungdomar. I dag är omställningstakten på arbetsmarknaden så hög att de allra flesta av oss någon gång i livet kan förlora sitt jobb. Då borde a-kassan erbjuda en fullvärdig inkomsttrygghet. Nu har högerregeringen urholkat arbetslöshetsförsäkringen. Allt medan arbetslöshetssiffrorna stiger i höjden.
Alliansens dribblande med a-kassan gör att fler kommer att tvingas att söka socialbidrag, vilket i sin tur leder till ökande kostnaderna för landets kommuner. Det hade vi inte en aning om, verkar regeringen tycka.
De som arbetar halvtid får svårt ens att "kvala in" i a-kassan eftersom de inte kommer att klara arbetsvillkoret. Detta berör framförallt kvinnor i redan lågavlönade jobb. Även här finns jämställdhetsaspekten. De som drabbats hårdast av försämringarna är kvinnorna. De deltidsanställda och ensamstående kvinnor får ta hela smällen. Alliansregeringens förändringar slår hårt och orättvist, vilket kommer att få konsekvenser för samhället i övrigt. Det är klasspolitik, inte jobbpolitik.
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Däremot sägs aldrig att arbetsgivarparten ska ta sitt samhällsansvar. När de som redan har tar för sig finns det knappast anledning för dem som står längst ner på lönestegen att hålla igen. Lägg därtill högeralliansens politik, där allt fler hamnar i utanförskap med en försämrad a-kassa eller med ett magert försörjningsstöd som få kan leva på. Då är det inte märkligt att LO kräver reallöneökningar som syns för sina medlemmar