Opinionssiffrorna för både Moderaterna som de övriga regeringspartierna är inget att slå klackarna i talet för. Oppositionen har just nu ett försprång på dryga tio procent i alla opinionsmätningar seriösa.
I den senaste Sifo-mätningen fick de rödgröna partierna 49,9 procent av rösterna medan Reinfeldt och hans kompisar endast samlade 38,8 procent. Nu kan förvisso fortfarande mycket hända fram till valet, men tiden rinner iväg för Reinfeldt.
Hans linjetal vid öppnandet av moderaternas stämma i Norrköping bjöd heller inte på några överraskningar utan får ses som en övning för att få med sig redan troende. Ordning och reda i statens finanser, en fortsättning av arbetslinjen och satsningar på skola och utbildning.
De breda penseldragen alltså.
Valrörelsen kommer därför att handla om vilket politiskt block som har den mest trovärdiga verklighetsbeskrivningen. Här har just nu oppositionen ett försteg som man måste odla och ta vara på,vilket man också gör.
Väljarna har tröttnat på en regering som satsar på skattesänkningar för dem som redan har istället för att satsa på att bygga hela Sverige starkt, där alla får vara med och ingen tillåts halka efter.
Reinfeldt har pekat med hela handen och vad har vi fått? Istället för rättvisa har orättvisorna ökat. De som idag är nöjda med högerregeringens politik blir allt färre. Verkligheten är regeringens värsta fiende.
När Socialdemokraterna talar om att återställa rättvisa skatter istället för att som alliansen avskaffa förmögenhetsskatten och sänka fastighetsskatten för dem som redan har, hånas detta med argument som att oppositionen vill inför straffskatter.
Skatt ska betalas efter bärkraft. Reinfeldts ”arbetarparti” håller just nu på att berika de redan rika. Tillväxten fördelas ensidigt till dem som redan har. Andra ska stå med mössan i handen och hoppas på en grindslant. De lär få vänta.
Alliansen gråter samtidigt krokodiltårar för att allt färre förstår dem och för att väljaropinionen sviker.
Den nya fattigdomen är en realitet. Nästan dagligen påminns vi om de svårigheter som många människor har för att klara ett drägligt liv.
Det kan vara den unga mamman som inte har råd att gå till tandläkaren, uteliggaren som ingen bryr sig om eller ålderspensionären som inte får den vård och omsorg som han eller hon har behov av.
Glöm för all del inte att det idag dessutom finns omkring 400 000 pensionärer som lever på enbart folkpension och ett lågt pensionstillskott. Av dessa är 80 procent kvinnor, som varit med att forma det välfärdssamhälle som nu är i gungning och som ska förvandlas till en marknad, där plånboken ensamt får bestämma vem som ska stå först i kön.
Om inte det vore nog: För att klara alla kostnadsökningar måste allt fler kommuner dra ner på skolan, på äldreomsorg och tekniskt förvaltning. Den enes bröd, den andres död. Något stöd från den regering som i grunden skapat den situation som gjort att allt fler arbetslösa står utan a-kassa lär inte kommunerna få.
Det återstår så oerhört mycket att göra för ett rättvisare samhälle och det klarar inte Reinfeldt.