Det fanns en tid när fackföreningsavgiften var avdragsgill i deklarationen. Men så fort de borgerliga partierna har haft regeringsmakten har denna avdragsrätt försvunnit.
Så skedde under Bildtregeringen 1991–94.
När Socialdemokraterna hade regeringsmakten återinfördes avdragsrätten för fackavgiften på nytt 1 januari 2002.
Direkt efter den borgerliga valsegern 2006 avskaffades emellertid denna avdragsrätt ännu en gång.
Behandlingen av fackavgiften säger mycket om partiernas syn på löntagarorganisationerna och vikten av facklig organisering.
Borgerliga regeringar har konsekvent riktat udden mot facket och missgynnat facklig organisering. S-ledda regeringar har agerat i motsatt riktning.
De borgerliga partierna har snackat om att det handlar om statsfinansiella besparingar och om förenklingar i skattesystemet.
Men dessa argument känns bara som svepskäl. I själva verket framstår de som ett ideologiskt ställningstagande mot facket.
Samtidigt har de borgerliga nämligen lika konsekvent låtit arbetsgivarna behålla delar av avdragsrätten till sina förhandlings- och branschorganisationer!
Nu argumenterar LO för en återgång till den ordning som fanns för maktskiftet 2006, vilket framstår som både rättvist och rimligt.
Löntagarnas fackavgift borde behandlas på exakt samma sätt som arbetsgivarnas avgifter till deras branschorganisationer.
Det behövs balans på arbetsmarknaden. Det borde vara lika självklart att löntagarna får göra avdrag för sina förhandlingskostnader som att arbetsgivarna får gör det.
I våras avvisade emellertid en majoritet i riksdagens skatteutskott ett sådant förslag från S-ledamöterna Veronica Lindholm och Björn Wiechel.
Majoriteten i skatteutskottet vill i stället avvakta en samlad översyn av a-kassan och reglerna för socialförsäkringarna.
Men det finns ingen anledning för regering och riksdag att tveka.
Det finns tvärtom starka skäl för att återinföra skattereduktionerna för avgifterna till facket och arbetslöshetskassorna.
I Dagens Nyheter 2 september skriver ledarskribenten Amanda Björkman om att hon vill sätta stopp för LO:s stöd till Socialdemokraterna.
Hanteringen av fackavgiften visar emellertid att det spelar roll för löntagarorganisationerna vem som styr. LO-folket kan inte tänka borta regeringsfrågan.
Synen på fackavgiften är dessutom inte det enda exemplet. Vi kan även tydliga skillnader i synen på A-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmiljöpolitiken.
Därför är samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska partiet ingen rest från något gammalt samhälle, som Björkman vill ge sken av. Det har aktualitet även i dagens Sverige.
Facket kan inte strunta politiken. Det är tvärtom högst naturligt att LO och andra fackliga organisationer verkar för en regeringspolitik som ligger i deras intressen.
Politiska beslut om arbetsmarknadslagar, tandvård, sjukvård, skolor, vägar, järnvägar och annat påverkar villkoren även för löntagarna.