Men Socialdemokraterna vågar inte föreslå höjda skatter. De är nämligen livrädda för att stöta sig med de så kallade "mittenväljarna" som antas rösta efter plånboken. Går socialdemokratin till val på höjda skatter, så förlorar man dem och då är det kört, för det har vi sett i våra fokusgrupper, säger strategerna på Socialdemokraternas partihögkvarter. Men istället för att ordna fokusgrupper borde de ställa sig frågan: hur gjorde socialdemokratin på den tiden då man var framgångsrik? Ett fenomen de inte lära stöta på är fokusgrupper. Istället kommer de att upptäcka att socialdemokratins framgångskoncept var förmågan att flytta mitten, snarare än att anpassa sig till den.
Det brukar sägas att Per-Albins folkhemsvision gav socialdemokratin dess första dryga två decennier och ATP-reformen de nästkommande två decennierna i det långa regeringsinnehavet 1932-76. Arbetarrörelsen, som hade sina rötter i industriarbetareklassen, lyckades under denna tid att utsträcka sina drömmar om ett bättre samhälle till andra samhällsgrupper och få dem att sluta upp kring det socialdemokratiska projektet. Häri ligger förklaringen till socialdemokratins framgångar.
Industriarbetarklassen har aldrig varit stor nog att på egen hand avgöra val. När Per-Albin höll sitt folkhemstal var Sverige fortfarande ett agrart präglat samhälle. När Tage Erlander, fyra decennier senare, gjorde sitt sista val 1968 och lyckades med bedriften att vinna över femtio procent av rösterna, hade industrisamhället redan passerat sin kulmen - tjänstesektorerna hade flera år tidigare gått om industrisektorn i antal sysselsatta.
Socialdemokratins maktinnehav blev således möjligt därför att man förmådde attrahera andra grupper än industriarbetarna. Men det lyckades man med inte genom att anpassa sig till "mittenväljarnas" åsikter, utan genom att föra en inkluderande politik som påverkade dessa "mittenväljares" åsikter. Välfärdssystemen konstruerades så att alla involverades - genom inkomstbortfallsprincipen som blev principen för socialförsäkringarna, men också var den grundläggande tanken bakom ATP-reformen, och genom att välfärden blev generell.
Detta förutsatte emellertid höga skatter, men det skulle visa sig att den valda välfärdsmodellen skapade sitt egna politiska stöd. Effekten blev nämligen att människor med högre inkomster som egentligen inte hade någon naturlig koppling till arbetarrörelsen - exempelvis de tjänstemannagrupper som under ATP-striden övergav Folkpartiet, som då var det dominerande borgerliga partiet - med tiden kom att betrakta de höga skatterna som skäliga.
Också deras inkomster försäkrades ju och också de hade, utan avgifter, tillgång till bra skola, sjukvård och omsorg.
Borgerliga ideologer begrep aldrig dessa mekanismer. Som Reinfeldt. För honom var, såsom han uttryckte sig i sin famösa bok Det sovande folket från början av 90-talet, svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade att tro på välfärdsstaten. Men i själva verket stödde vi den svenska modellen med dess höga skatter, därför att det var rationellt för oss. Systemet fungerade och det skapade ett av världens tryggaste och mest framgångsrika samhällen. Men det var inte socialdemokratin som gick till mitten, det var mitten som kom till socialdemokratin. Det är skillnad.
En sådan väg - naturligtvis inte med samma politik, för nya tider kräver nya lösningar, men med samma ambition att skapa nya allianser kring vår gemensamma välfärd - är fortfarande öppen. Men den är öppen endast för den som vågar välja en annan skattepolitik än Anders Borgs.
Löfven säger att han inte vill att "vanliga knegare" ska oroa sig för skattehöjningar. Men han har fel fokus. För det vanliga knegare oroar sig för är inte att förlora ett jobbskatteavdrag - utan för vad som händer med skolan, sjukvården och äldreomsorgen eller för hur det ska gå om de skulle bli arbetslösa. Det är ifrån denna oro för vart den gemensamma välfärden är på väg som socialdemokratin borde utgå, snarare än att anpassa sig till Borgs simpla skattesänkarfilosofi. Hade socialdemokratin gjort så skulle "mittenväljarna" åter kunna fås att komma till socialdemokratin och sluta upp kring det socialdemokratiska välfärdsprojektet. Det var så man gjorde förr - det var så Socialdemokraterna blev ett fyrtioplusprocentsparti.
Men så tänker, som sagt, inte Socialdemokraterna längre. Istället ordnar partistrategerna fokusgrupper och försöker ta reda på vad "mittenväljarna" tycker och s edan anpassar man politiken därefter. Men då får Socialdemokraterna nog också anpassa sig till att vara ett parti som bra dagar når upp till trettiofem procent.
Tyvärr.