Med sågen i hand
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Trädet fick en skada för många år sedan, när förrförra ägaren hade besök av några illistiga huliganer som klättrade på staket och träd. Snorungarna skadade varaktigt trädet. Trots att jag stöttat och försökt åtgärda med radikala beskärningar fick jag till slut ge upp. Nu stod jag där med sågen i hand och med en djup suck lät jag Sandviksbladet tränga in i trädets kött.
Sedan blev det spaden. Efter en hård kamp släppte den uppländska myllan ifrån sig denna välrotade broder med en djup sjofflig suck. Resterna av denna plommonrese är nu körd till återvinningen. Likt en uppstyckad Alliansbudget lades den i containern för trädgårdsavfall.
Frågan är vad som ska planteras nytt. Det är en duktig grop att fylla. Mer svartvinbär? Nytt plommon? Körsbär kanske? Eller någon slags prydnadsbuske? Jag befinner mig i samma problem som många andra som länge funderat på hur de ska göra med "sitt" politiska parti.
Antalet partimedlemmar minskar gradvis och de kvarvarande partisterna blir allt äldre. I några kommuner kommer partierna att ha svårt att tillsätta folk i nämnder och kommittéer. Ungdomsförbunden har krympt dramatiskt och det "partistiska" Sverige blir allt mer professionaliserat.
Det paradoxala är att folk samtidigt är mer intresserade än någonsin av politik. Vi följer amerikanska presidentval, har åsikter om regeringen och oppositionen, vi engagerar oss i lokala angelägenheter, går på möten och skriver på digitala klotterplank. Vi har inte svårt att uttrycka åsikter i de stora stridsfrågorna eller upplysta av fakta ta ställning. Det enda politiska vi har svårt för är att gå med i partier.
På nätet agerar i dag en massa politiskt intresserade genom hemsidor och bloggar. Där är tröskeln mellan engagemang och handling minimal. Det som kallas "nya sociala medier" har i fallet FRA lyckats vända upp och ner på den politiska dagordningen och visat att det går utmärkt att göra politik utanför partiernas kanaler.
Men frågan är om vi ska ge upp partierna? Ta sågen? Gräva upp?
Kanske inte. För en tid sedan deklarerade popstjärnan, författaren och filosofen Alexander Bard att han ska ge sig in i partipolitiken. Han har tröttnat på att bara stå utanför partierna och klaga. Han väljer ett nätverk kopplat till folkpartiet.
Eftersom det är ett parti som visat att det kan acceptera personer som har ett personligt engagemang. Det är högt i tak. Han möttes av en välkomnande attityd.
Med tanke på att Alexander Bard brukar beteckna sig som frihetlig socialist är det en varningssignal för socialdemokratin. Kan det vara så att partiet faktiskt stöter bort folk som inte har exakt rätt ideologisk DNA-uppsättning?