Teatergruppens idé är lika enkel som briljant: vi ställer oss på torget och delar ut flygblad med autentiska Reinfeldtcitat. Vi kallar oss ”Äkta Moderaterna” och så ser vi hur folk reagerar när de får läsa vad statsministern verkligen har sagt om välfärden och fattiga människor.
Det är politisk satir när den är som bäst. Den politiska satirens syfte är ju att göra narr av makten. I århundraden har den gjort möjligt för dom där nere att skratta åt dom där uppe. I det folkliga gapskrattet knuffas makthavarna ner från sina piedestaler och behandlas som jämlikar. Men riktigt roligt blir det först om makthavarna inte klarar av att hantera att någon driver med dem.
Och det var precis vad som hände. Nya Moderaternas reaktion på detta, de ”Äkta Moderaternas” tilltag, blev nämligen att springa till farbror polisen och hävda varumärkesintrång. I förra veckan meddelade dock åklagaren att förundersökningen har lagts ned.
Gott så.
Men den lades ned på formalistiska grunder. Vi får hoppas att Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och inte driver saken vidare. Fast det kanske är att hoppas på för mycket. Moderaternas partisekreterare Kent Persson anser nämligen att teatergruppens agerande är ”antidemokratiskt”.
Så vad handlar detta om? Varför går Moderaterna i spinn när någon delar ut flygblad med autentiska citat av partiledaren?
Citaten som det handlar om kommer från de båda böckerna ”Det sovande folket” och ”Stenen i handen på den starke”, som Reinfeldt skrev tillsammans med den tidigare moderate partisekreteraren Per Schlingmann. Böckerna är nyliberala manifest med en konspirationsteoretisk slagsida. De går i det närmaste inte att få tag på, eftersom de flesta exemplar har försvunnit från biblioteken. Vill man läsa ”Det sovande folket” får man gå till regeringskritiska ”Alliansfritt Sverige” som skannat in ett exemplar och lagt ut på nätet.
Jag har tidigare i denna tidning skrivit om dessa båda böcker. Men i korthet kan man i dom läsa att folket är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade”. Vi får veta att ”människan av naturen är lite lat”, vilket gör att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion”. Därför måste vi ”överge den generella välfärdspolitiken”. I dess ställe ska ett samhälle skapas, där ”de som lever på bidrag [...] skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras”. I den reinfeldtska framtidsvisionen flåsar armodet, om än inte svältdöden, alltid den fattige nacken. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”
Sjuka och fattiga ska inte behöva svälta, men den som skadas på arbetet och förlorar arbetsförmågan ska inte ges något annat än mat för dagen. Den som får MS och inte kan jobba, den som förlorar arbetet och inte kan finna något nytt, den som har fått barn och vill vara föräldraledig – glöm att samhället gör annat än att garantera att det finns mat för dagen. Allt annat får du själv lösa bäst du kan. Det är i klartext vad vår statsminister drev för några år sedan. Men tappa inte modet, du som lever i armod. Var glad! Det är bra för dig, ty ”de hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten”.
Detta är alltså Reinfeldts egna ord, hans egna resonemang. Det var sådant som proklamerades av ”Nationalscen”, ett tilltag som partisekreterare Persson stämplar som ”antidemokratiskt”. Det är för detta som Nationalscen polisanmäldes.
Jag tänker på detta när jag läser en artikel i tidningen ETC om långtidssjuke Johan som utförsäkrats och har ställts utan ekonomiskt stöd. Efter att han inte ätit ordentligt på en vecka, går han till slut ner till Slussen i Stockholm och sätter sig och börjar tigga. Han säger: ”Jag har vuxit upp i Välfärdssverige, här har man inte behövt tigga för att klara sig. Så är det inte längre.”
Det moderata PR-maskineriet kan säkert lyckas att göra gällande att böckerna, som är från 90-talet, är ungdomssynder. Även om Reinfeldt var riksdagsledamot och alls ingen ungdom när han skrev dem, så har folk förståelse för sånt. Vad folk däremot inte har förståelse för är falskspel. Tänk om Reinfeldt kanske fortfarande tycker så som han gjorde på 90-talet, men låter bli att säga det av taktiska skäl? Om väljarna börja tänka så och kopplar samman Johans situation – eller någon annans, för vi känner alla någon som drabbats av Reinfeldts politik – med de hatiska utfallen mot välfärden som finns i dessa båda böcker; om de ser den långsiktiga strategin, planen, och börjar jämföra effekterna av Reinfeldts politik med de visioner som han beskrev på 1990-talet. Då är valet förlorat. För ingen gillar orent spel.
Det är detta som gör Nationalscens politiska satir så farlig – och Moderaterna så upprörda.