Påskdag. Infernaliskt fågelkvitter. En Iphoneapp har lärt mig särskilja lövsångare och bofinkens varningsläte. Slår gräset. Mikrar lite av fruns gudomliga Jansons frestelse. Pilsnern slut men en skvätt rosé finns kvar.
Dricker därefter ett par rejäla glas påskmust. Hävdar den bestämt vara godare än julmust, och om det har med psykologi att göra, så är det likväl sant för mig.
Bär lite ved från en hotfullt lutande vedstapel. Twittrar. Lägger mig slutligen i hängmattan med ett imponerande cigarrlik som jag ivrigt försöker få fyr på. Med några rejäla puffar kommer den upp i glöd och skänker lite rogivande gårdagskänsla, medan solen letar sig fram till mitt slitna nylle.
Med det pyrande cigarrliket i munnen förstår jag plötsligt hur Stefan Löfven känner sig.
Se det så här. Arbetarrörelsen var från början en mycket god cigarr, baserad på bästa inlaga av folkrörelsetradition (tack frikyrkan och nykterhetsapostlar!) och ett omblad av stark robust fackföreningsrörelse, samt täckbladet, en fri och sanningssökande agitation.
Beviset var den färglada röda gördeln, på vilken det stod "socialism" med feta bokstäver.
Cigarren snoppades elegant av industrialismens giljotin, som skar från två håll, utifrån, av internationell förändring, underifrån, av ökade krav på personlig frihet.
Det var viss kamp om hur cigarren skulle tändas på. August Palm ville snabbt få fart genom massiv tändning direkt mot tobaken, medan Hjalmar Branting använde en lukt- och smakfri tändlåga på lite avstånd, för att lite mer försiktig skapa en ren och fin smak.
Det lyckades honom. Rökningen togs över av Per Albin som puffade igång cigarren på riktigt. Sedan fortsatte Erlander respektive Palme. En mäktig rök steg mot skyn och kunde skådas av hela världen. Askpelaren blev längre och längre. Precis som det ska vara med god kvalité. Mångsidig smak rullade skönt i folkets munhålor.
Men i mitten av 1970-talet föll askpelaren av, och avslöjade att cigarren rökts ända ner till gördeln, som hotade ta eld. Den slets bort och det som återstod var en omärkt cigarr, som dock alltjämt bolmade fint. Någon gång på 90-talet tog syret slut och cigarren började falna. Stackars Carlsson och Persson fick det föga avundsvärda uppdraget att försöka hålla liv i en cigarr som blev allt mer själlös. Och till slut slocknade.
Ungefär där är vi. Löfven har fått ta över en cigarrstump som två företrädare inte lyckats tända upp. Den ena brände tungan, den andre eldade upp mustaschen. Och Löfven vet att även om uppdraget lyckas så återstår inte mycket att puffa på. Det som är kvar i cigarrstumpen är också ganska kärvt och surt. Men har den fördel att det ger en rejäl nikotinkick som kan utnyttjas till drastiska förnyelsegrepp, så att en ny cigarr kan tändas upp.
Men det står fler vid humidoren och söker efter en ny rökupplevelse.
Framför allt en snubbe som ser ut som Alfons Åberg, omgiven av några knähöga dvärgar som hoppar för att kunna se ner i cigarrlådan, där Alfons redan plockar självsäkert.
Ungefär så tänker jag och somnar med en pyrande relik i min arma mungipa.