Det senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor (Utrikespolitiska Institutets fina skriftserie) ägnas åt Sveriges feministiska utrikespolitik.
Helene Lackenbauer, som forskar om genus i säkerhetspolitik och krishantering, har granskat ord och verklighet.
Hon skriver bland annat:
”Den svenska regeringens deklaration om en feministisk utrikespolitik är visserligen speciell från ett internationellt perspektiv men inte särskilt unik utifrån en svensk synvinkel. De svenska riksdagspartierna, förutom Sverigedemokraterna, förespråkar en politik där frågor om kvinnors rättigheter har en självklar plats, även om inte alla kallar sig feminister.”
Lackenbuer konstaterar att den rödgröna regeringens tillkännagivande snarare kan ses som kulmen på den jämställdhetspolitik som bedrivits i Sverige sedan 1970-talet.
Den tidigare alliansregeringen hade i praktiken ingen annan syn när det gäller kvinnors och flickors rättigheter i världen.
Det är i grunden bra. Vi ska glädjas åt att det finns en bred politisk samsyn om kvinnors rättigheter och jämställdheten i Sverige.
Men utrikesminister Margot Wallströms markering om att utrikespolitiken är uttalat feministisk har bidragit till att sätta frågorna på den internationella dagordningen.
Till exempel är det ett av skälen till att den amerikanska tidskriften uppmärksammade Wallström som en av 2015 års främsta globala politiska tänkare.
Wallström har även fått internationellt beröm för sin hårda kritik av Saudiarabiens brist på respekt för mänskliga rättigheter, inklusive behandlingen av landets kvinnor.
Nick Cohen i den konservativa brittiska tidskriften Spectator tyckte att Wallström var både rakryggad och principfast. Samtidigt anklagade Cohen det liberala Europa för svek när den svenska utrikesministern inte fick det stöd som han ansåg att hon förtjänade.
Det återstår givetvis massor för att konkretisera och utveckla de feministiska ambitionerna.
Men det finns redan en del goda exempel. Ett är Sveriges bidrag för att syriska kvinnor ska kunna delta i fredsförhandlingar i Geneve.
Ett annat exempel är den starka jämställdhetsprofilen i biståndspolitiken. Sverige är stor bidragsgivare till kvinnoorganisationer i en rad av världens länder och en av de största finansiärerna av FN-organet UNWOMEN, som arbetar för kvinnors rättigheter.
Den som ägnar frågan bara minsta lilla eftertanke inser dessutom att jämställdhet och kvinnors rättigheter är en av de viktigaste nycklarna till en bättre värld.
Själv har jag besökt det fattiga och länge totalisolerade Burma vid två tillfällen. Det är slående vilken roll som kvinnorna spelar för den demokratiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i landet.
Det handlar inte bara om ikonen Aung San Suu Kyi. Kvinnorna är på frammarsch över allt – i fackföreningar, fredsgrupper och andra folkliga rörelser.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 15 oktober 2014 underströk även säkerhetsforskaren Robert Egnell vikten av genderperspektiv i utrikes- och säkerhetspolitiken.
”Fokus på kvinnor, fred och säkerhet är ett instrument för att förhindra väpnade konflikter, skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig”, framhåller Egnell bland annat.
Det är ett perspektiv som känns minst sagt angeläget i världens alla konflikthärdar.
Feminismen i både utrikes- och inrikespolitik har definitivt kommit för att stanna.