MATS ROSIN: Med Erlanders dagböcker i fokus

Schabbel med röstsedlar är inget nytt, om någon trodde det. En vecka efter valet 1960 är Tage Erlander i sin dagbok förtörnad över att länsstyrelsen i Malmö tänker kassera 500-600 S-röster för att en lokal valnämndsordförande slarvat med hanteringen av dem. Och det var tydligen ingen engångshändelse:
- Vad ska man egentligen tro om ett folk där slarvet förekommer vid varje val utan att det tycks vara möjligt att folk lär sej hur det skall vara? undrar Erlander som nu är inne på sitt fjortonde år som statsminister.
Trots de kasserade rösterna gick det annars riktigt bra för socialdemokraterna i detta val för femtio år sen. 47,8 procent av rösterna och tre nya mandat i andra kammaren

Sonen Sven Erlanders publicering av Tage Erlanders dagböcker - som nu alltså nått fram till 1960 - kastar fortlöpande nytt ljus över en tid som inte är så förfärligt avlägsen vår egen, samtidigt som vi får en unik inblick i en dåtida ledande politikers tankeliv. Visst finns det gott om biografier och memoarer från samma epok, men ingenting som kan tävla ifråga om direkthet och närvarokänsla. Till allt annat vittnar dagböckerna också om en ovanligt kulturintresserad statsminister.
Dagsschemat bör ha varit rätt pressat redan då, tycker man. Just därför är det förbluffande hur ofta han inte bara hinner springa på teater och opera utan också reflektera över vad han ser och upplever. Efter att ha sett - och hört - Jarl Kulle i succén "My Fair Lady" på Oscarsteatern anser Erlander att denne borde uppsöka en röstspecialist. Och tillfogar oefterhärmligt: "Ulla Sallert tappade sugen i andra akten. Jag säjer inte något om det."
Första delen av Per Anders Fogelströms stora Stockholmssvit, "Mina drömmars stad" gör djupt intryck, likaså Pär Wästbergs "Förbjudet område", en skildring från rasismen i dåvarande Rhodesia.

Att Olof Palme också läste mycket är omvittnat; hans tal är ofta kryddade med citat från både svenska och utländska författare. Den nyss bortgångne Ragnar Thoursie var en av hans favoritpoeter. Men hur är det med dagens politiker? Mona Sahlin? Maud Olofsson? Fredrik Reinfeldt? Hinner de med någon skönlitteratur sätter det i alla fall inte många spår i deras politiska tal. Man blir förstås inte nödvändigtvis bättre politiker - både Hitler och Stalin var väldiga bokslukare - bara för att man läser böcker. Men på något sätt känns det ändå tryggare med såna som jag vet gör det.

1960 är ett år av vidgade internationella vyer för Erlander. Året inleds i Pakistan och avslutas i Tunisien. Däremellan har han också hunnit ta emot både kungen av Siam och shahen av Iran på statsbesök, gäster som väcker blandade känslor.
1960 är Erlander själv ännu inte fyllda 60 men känner sig ofta sliten och trött. Hälsan är också ett återkommande bekymmer, är han inte på väg att bli förkyld så krånglar magen. Och visst funderar han på att avgå. Med ATP-reformen i hamn året innan och en valseger bakom sig kunde han ju göra det utan dåligt samvete. Och Per Albins rekord har han redan slagit. Men som vi vet blev det inget av med avgångsfunderingarna nu heller. Det ska bli nio år till i stället.