I helgen fick vi en ny opinionsmätning. Denna gång från Sifo. Den visade att det fortfarande är marginell skillnad mellan de två stora politiska blocken, där Sverigedemokraterna ensamt utgör ett tredje block.
Centerpartiet fortsätter att locka nya väljare och når nu för partiet höga 11,8 procent. Allt medan moderaternas nedgångstrend fortsätter.
Socialdemokraterna tappar 2,2 procent i jämförelse med januarimätningen. Det är bara att konstatera att S fortsatt har svårt att locka nya väljare.
Medan relativa stiltjen i politiken fortsätter närmar vi oss samtidigt en ny och spännande avtalsrörelse.
Den 31 mars går de gällande avtalen ut för drygt två miljoner löntagare på den privata arbetsmarknaden, som nu ska förhandla fram nya kollektivavtal. Ett undantag är Kommunal vars gällande ett avtal sträcker sig fram till 2019.
Som så ofta förr kan vi förvänta oss en tuff avtalsrörelse. Svenska företag går bra. Direktörernas löner har skjutit i höjden liksom utdelningarna till aktieägarna. Då måste löntagarna få sin andel.
Riksbanken räknar med löneökningar på omkring 3,5 procent per år fram till 2019. Något som löntagarna säkert ställer förhoppningarna till.
Mer i plånboken är aldrig fel.
Enligt Riksbanken skulle en sådan utveckling bidra till att inflationen närmar sig bankens mål på två procent. Detta redan under nästa år. Om Riksbanken får som de vill är det dock ett antal ekonomer som tvivlar på.
Detta framför allt beroende på att löneglidningen under senare år varit mycket begränsad, vilket tycks vara en långsiktig trend. Inte minst beroende på den låga inflationen.
Samtidigt pekar allt på att de goda tiderna för Sveriges ekonomi fortsätter under 2017. I alla fall om den bedömning av den ekonomiska utvecklingen som Konjuntturinstitutet gjort håller över tid.
Inför den kommande avtalsrörelsen har LO sagt sitt. Löntagarna måste få sin beskärda del av de produktivitetsvinster som företagen gjort under det år som gått sedan det förra ettårsavtalet skrevs under.
Samtidigt framförs från arbetsgivarhåll ständiga krav på en flexiblare arbetsmarknad, en avreglerad arbetsmarknad och en arbetsmarknad där arbetsgivaren helst ensam ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter.
Tillfälliga anställningar, korta inhopp vid behov, visstidsjobb, vikariat och projektanställningar är arbetsformer som kommit för att stanna. Då måste tryggheten öka, inte minska.
Lägg därtill att tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor med inte sällan låga löner. Kvinnors löner är endast dryga 80 procent av männens.
Dessutom är det samhällsekonomiskt positivt, att de med de allra lägsta lönerna lyfts. Då ökar köpkraften och konsumtionen. I all statistik, är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Det måste bli en förändring och varför inte ta nya steg mot en sådan i den kommande avtalsrörelsen.
Allmänt ska slutligen sägas, och detta utifrån samhällsekonomin och dess utveckling, att årets avtalsrörelse lutar mot att parterna snabbt kommer överens och att de gör upp utan stridsåtgärder, men som alltid är osvuret bäst.