Carl Tham var kontroversiell som socialdemokratisk utbildningsminister. Inte minst på grund för beslutet om de så kallade Tham-professurerna. Vid den tiden – i mitten av 1990-talet – bestod professorskåren till 93 procent av män. För att ändra den skeva könsfördelningen inrättades ett 30-tal professurer för det underrepresenterade könet – kvinnor. Det var ett krafttag som hånades både i akademin och på andra håll. Fler kvinnor, menades det, skulle urholka kompetensen. Så skedde naturligtvis inte. Och även om beslutet var radikalt så är den manliga dominansen fortfarande stor bland professorerna, omkring 80 procent. Carl Tham är folkpartisten som blev socialdemokrat och har insikter i liberalt såväl som socialdemokratiskt tänkande, något som kommer till uttryck i hans nya bok Nyliberalismens triumf och fiasko. Men den som väntat på en uppgörelse med specifikt svensk socialdemokrati och politik lär bli besviken. Tham koncentrerar sig på de stora linjerna och skeenden som drivit välfärdsstater till att bli renodlade marknadssamhällen. Givetvis får Sverige räknas dit.
Frågor som Carl Tham – och jag själv – grunnat på är: Hur kommer det sig att idén om välfärdsstaten – med en inbäddad ekonomi – plötsligt ansågs vara omodern? Varför stod socialdemokratin, i Sverige och annorstädes, inte upp för folkhemmet, kollektivet, solidariteten och jämlikheten? Hur kunde en gammal idé – liberalismen – om att marknaden är en bra modell för hur politik ska bedrivas framstå som något nytt och fräscht?
Tham ger flera besked. Industrisamhällets omvandling medförde att socialdemokratins maktbas försvagades. Gamla kollektiva mönster för organisering av arbetskraften bröts upp – med Thatcher och Reagan som draghjälp. När Tony Blair kom till makten i Storbritannien hade Labour förvandlats, från klassorienterad socialdemokrati till en instrumentell marknadsdemokrati. Talande är att Thatcher i en intervju sa att Tony Blair var hennes största succé.
När muren föll, föll också många människors tro på socialism som samhällsmodell. Kapitalism verkade vara den enda vägen. Ingen pratade längre om USA-imperialism, och knapps ens nu, när vi vet att USA kan övervaka oss alla, talar någon politiker om auktoritär, totalitär kolonialisering av värsta snitt. Känslan för det allmänna – solidaritet – minskade till förmån för ökad betoning av det individuella. Och socialdemokratin har sett så stort värde i att fjäska för medelklassen att de människor som är i störst behov av social demokrati övergavs. Fram steg individualismen på bekostnad av det gemensamma. Så skedde i Sverige, vilket Carl Tham inte hymlar med. Empatin har gått förlorad och det socialdemokratin erbjuder tycks vara en något humanare variant på marknadsliberalism. Egentligen är det en socialdemokratisk abdikering han beskriver.
Nyliberalism omges ofta av en frihetsretorik, vilket Carl Tham blottlägger. Det är inte individers frihet som är målet, utan kapitalets frihet i ett marknadssamhälle. För att disciplinera och kontrollera människor krävs en stark stat – vilket USA-exemplet tydligt visar. Det nya i nyliberalismen är inget ideologiskt tankegods utan en ohämmad hänsynslöshet i utövningen av den. I sak kanske Nyliberalismens triumf och fiasko inte ger så mycket nytt. Men den sammanfattar och klargör vilka problem vi står inför. Och det som krävs, enligt Tham, är en folklig resning.