Det är en märklig utveckling som skett i svensk invandringspolitik. Samtidigt som Sverige har fått en av världens mest liberala lagstiftningar kring arbetskraftsinvandring, har under de senaste två decennierna murarna mot flyktingar byggts allt högre: hårdare asylkriterier, utvidgat så kallat transportörsansvar för flygbolag och mer frekvent användning av visum med det uttalade syftet att förhindra flyktingar från att söka asyl. Flygbolagens personal agerar numera svensk gränspolis och stoppar papperslösa som istället i praktiken blir hänvisade flyktingsmugglarna, som bedriver sin verksamhet på nästan industriell nivå. Invandringspolitiken är ställd på huvudet - det är ju asylrätten som är viktig att försvara, inte arbetskraftsinvandringen. Men på något sätt klarar sig vår regering förhållandevis bra, trots att den försvarar arbetskraftsinvandringen men trampar på asylrätten.
När arbetskraftsinvandringen liberaliserades 2008 var det främsta argumentet att Sverige har brist på nyckelkompetenser. Men med facit på hand vet vi nu att uppskattningsvis 65 procent av arbetskraftsinvandringen handlar om vanliga LO-yrken med redan hög arbetslöshet. Effekten har blivit en löne- och villkorsdumpning där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk och där de som ställer högst krav får gå hem. Bemanningsföretag som kanaliserar arbetskraftsimport, har gjort till sin affärsidé att erbjuda billigare arbetskraft än den inhemska. Något som arbetarna på Scan i Kristianstad fick erfara i höstas. De fastanställda blev uppsagda, medan de som importerats via ett bemanningsföretag fick stanna. Dessa i huvudsak polska slaktare har inte någon särskild kompetens som de fastanställda saknar. Den enda skillnaden är att de är mer utsatta och därför kan förmås arbeta tills de spyr av utmattning och till väsentligt lägre löner.
Men enligt förespråkarna, som föredrar att röra sig på de högre abstraktionsnivåerna så att de slipper konfronteras med de konkreta effekterna av sin politik - exploatering, arbetsskador, svältlöner - är det fel att resonera så här. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, skrev exempelvis i en artikel i Sydsvenska Dagbladet för en tid sedan, att eftersom kakan växer när vi blir fler, så påverkas inte arbetslösheten. Men i dag kan inte den inhemska efterfrågan ens suga upp den inhemska arbetskraften. Att arbetskraftsinvandring skulle generera en tillräcklig ökning av konsumtion och investeringar så att det inte blir någon undanträngning av inhemsk arbetskraft finner jag högst osannolikt.
Det vore därför inte orimligt att återgå till en modell där arbetskraftsinvandringen prövas gentemot behoven på den svenska arbetsmarknaden. Men egentligen är frågan större än så och borde också handla om EU:s inre marknad. Vi skulle, likt Storbritannien, behöva starta en process för att omdefiniera hela vår relation till EU. Lagkomplexen kring bemanningsföretag, fri rörlighet av tjänster, utstationeringsregleringarna och konflikträtten behöver ses över för att stoppa utvecklingen mot löne- och villkorsdumpning.
Slutligen. Frågan måste också ses utifrån ett socialt och politiskt perspektiv. På en arbetsmarknad som präglas av konkurrens och villkorsdumpning och där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk - som fallet är på Scan i Kristianstad - uppstår en politisk sprängkraft som kan bli svår att hantera. För låt oss ponera att Maria Ferm har rätt, att det inte sker någon undanträngning totalt sett, att nya jobb skapas i samma utsträckning som arbetskraften växer till följd arbetskraftsinvandring. Spelar det någon som helst roll för den uppsagda Scanarbetaren eller byggjobbaren som inte kan konkurrera med de löner som bemanningsföretagen betalar till sina importerade arbetare? De har ändå inget jobb att gå till. Politikerna kan säga till dem att de inte ska rikta sin ilska mot andra jobbare, utan mot de skrupellösa arbetsgivarna. Vi får hoppas att det budskapet går fram. Men vi kan inte heller blunda för att en mylla har skapats, i vilken fascistiska idéer, som knappast ens skulle ha kunnat gro för tjugo år sedan, nu växer sig starka nog att nå riksdagen. Situationen på arbetsmarknaden, på arbetsplatserna, den tilltagande konkurrensen och tjugo år av massarbetslöshet tillför, tror jag, väsentliga mängder näring till denna mylla.