Jag har försökt att närma mig de borgerliga partiernas förslag om så kallade inträdesjobb för unga och nyanlända med ett öppet sinne. Alliansen har helt rätt i att den goda utvecklingen på arbetsmarknaden ännu inte kommit alla till del. Fortfarande är det alltför många som står utanför. Till exempel skulle det behövas fler än 100 000 nya jobb till utrikesfödda för att sysselsättningen ska bli lika hög som bland inrikesfödda.
Därför krävs extraordinära åtgärder för nyanlända men även för långtidsarbetslösa ungdomar, funktionshindrade och andra som har det svårt på arbetsmarknaden. Sverige har inget att vinna på att hundratusentals människor fastnar i passiviserande bidragsberoende. Alla som kan ska jobba.
Det låter även bra när alliansen talar om en kombination av jobb (70 procent) och utbildning (30 procent) för de berörda individerna. Lönen ska uppgå till 70 procent av rådande ingångslön i branschen (upp till ett tak om 21 000 kronor i bruttolön). Jag blir emellertid inte klok på hur alliansen har tänkt sig organisera den 30-procentiga utbildningsdelen i inträdesjobben.
”30 procent av arbetstiden anses gå till att lära sig arbetet eller utbildning. Arbetsgivaren har ej skyldighet att organisera eller bekosta eventuell utbildning”, skriver de fyra partierna.
Betyder det att de berörda individerna ska stå till arbetsgivarens fria förfogande till 100 procent av tiden men bara få 70 procent av lönen?
I så fall kommer detta system att missbrukas av mindre seriösa och skrupelfria arbetsgivare. Varför ska företaget anställa en ung städare för 19 530 kronor i månaden (dagens minimilön) när det kan få 100-procentig tillgång till samma arbetare för bara 13 761 kronor i månaden (70 procent av minimilönen)? I praktiken blir det en stenhård press på de redan låga minimilönerna för grupper som lokalvårdare, fastighetsskötare, restaurangbiträden, butiksanställda och lagerarbetare.
Om det ska funka på ett schysst sätt krävs att det finns en ordentlig plan för utbildningsdelen. En sådan finns i LO:s tidigare presenterade modell för utbildningsjobb, som framstår som mer genomtänkt än alliansens förslag.
”Utbildningsjobb innebär att den anställda har ett reguljärt arbete och därtill, men i huvudsak utanför sin arbetsplats, genomför reguljär utbildning. Arbetstagaren får därmed arbetslivserfarenhet samtidigt som reguljär utbildning bygger upp nödvändiga formella kunskaper. Ett generöst studiestöd krävs för att ge goda incitament till studier och säkra en rimlig levnadsstandard”, skriver LO.
Några sådana tankar och idéer om utbildningsbehoven finns överhuvudtaget inte alliansens förslag. Tvärtom skriver ju de fyra partierna uttryckligen att arbetsgivaren inte ska ha skyldighet att organisera ”eventuell utbildning”. Beskeden från alliansledarna på presskonferensen var också svävande. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson förstår inte heller hur alliansen har tänkt.
”Det är väldigt vagt vad de egentligen vill. Vi har ett bekymmer på svensk arbetsmarknad med ett jättebehov av att anställa människor, men samtidigt ett kompetensbehov. Då är det utbildning som behövs”, säger han helt riktigt till tidningen Arbetet.
Det bästa man kan säga om alliansens förslag är att det säkert kan fungera som utgångspunkt för fortsatt diskussion. Men det kan inte ses som en färdig lösning eller ”quick fix” för alla nyanlända. Det innehåller alltför många oklarheter för att kunna fungera i verkligheten.