LEDARE: Många gamla på undantag

Pensionärernas skattesänkning medför att de flesta pensionärer får 70 kronor mer att röra sig med per månad. Det är inte förvånande att både PRO och SPF protesterar. De representerar majoriteten av landets 1,4 miljoner pensionärer. De känner sig överkörda. Detta allt medan alliansregeringen slår sig för bröstet.
De goda tiderna i Sverige under senare år har gjort att hushållen fått höjda inkomster, men det finns också förlorare. Till dem hör ensamstående och pensionärer. Framförallt de pensionärer som bara har garantipension och en låg ATP.

Pensionärerna är den grupp som hårdast har drabbats av regeringens märkliga politiska filosofi. Pensionärer jobbar inte, därför ska de heller inte få sin del av den välfärd som de varit med om att bygga upp. Här ges inga kompensationer i form av sänkta skatter för andras jobbavdrag. Några kronor extra i månaden är vad en vanlig folkpensionär kan räkna hem. Allt medan alla priser ökar.
Detta drabbar den svagaste pensionärsgruppen mycket hårdare än vad socialminister Göran Hägglund tydligen insett. Det är ingen liten grupp det handlar om. Den beräknas uppgå till minst 400 000 personer.
Framförallt kvinnor 80+. Människor som har varit med och bygga upp vårt samhälle, men som nu tvingas vända och vrida på slantarna för att få ekonomin att gå ihop.

Förutom att pensionerna för de sämst ställda pensionärerna måste förbättras med mer än 70 kronor i månaden finns en rad åtgärder som måste till för att våra äldre ska få en bättre tillvaro. Det behövs ytterligare resurser till sjukvården och äldreomsorgen. Trots att antalet äldre ökat kraftigt har antalet anställda i hemtjänsten minskat. Köerna till starroperationer, höftledsoperationer och till utprovning av hörapparater är orimligt långa.
Demografiskt vet vi också att antalet personer över 80 år fortsätter att öka kraftigt under 2000-talets första decennier. Även om äldre människor i dag är friskare än de var för bara 15-20 år sedan. Då är det ofrånkomligt att vårdbehoven kommer att öka. Då måste nya resurser till, men alliansregeringen tycks sakna strategi för detta.

I dag är det endast 40 procent av de anställda inom äldrevården som har gått igenom gymnasieskolans vårdutbildning. Då är det heller inte förvånande att problem kan uppstå. Äldre kräver speciell omsorg och därmed speciella grundkunskaper.
Att sedan utbildad vårdpersonal skyr äldrevården har sina förklaringar.
Många har avskräckts av rapporter om att personalsituationen är otillräcklig, och att den mänskliga kontakten kommer på undantag för ett evigt springande för att klara akuta arbetsuppgifter. Dagens unga kräver en annan arbetsmiljö. Man tar inte ett jobb för att direkt hamna i stress och utbrändhet.

Äldreomsorgens svårigheter är inte framförallt otillräckliga ekonomiska resurser. Det är i högre grad ett organisations- och ledningsproblem.
Samarbetet mellan kommuner och landsting är inte alltid det bästa. Det är alltid olyckligt när det finns två huvudmän för samma grupp människor. När sjukvården gjort sin akuta insats krävs för många ofta en tid av rehabilitering eller en mycket bra hemtjänst. Här finns brister. I dag tycks ingen av huvudmännen vilja ta ett riktigt ansvar.
Risken är att patienten hamnar mellan två stolar. Något som kan ge svåra medicinska eller sociala följder.
Pensionärerna måste få en tryggare tillvaro. Något som alliansregeringen tydligen inte är mäktig att leverera.

Ledare: Många gamla på undantag