Män har äntligen blivit könsvarelser
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Genen har fått flera kittlande rubriknamn som otrohetsgenen och skilmässogenen. Jag frågade forskningsledaren Hasse Walum på Karolinska om upptäckten betyder att vissa (fyra av tio) män har svårt med närhet enbart i relation till en kvinna i ett parförhållande. Eller om det gäller i alla sociala relationer? Till exempel homosexuella parförhållanden, eller förhållanden till egna barn. Han svarade att det vet han inte eftersom man enbart studerat heterosexuella parrelationer. I artiklar har han också betonat att genen har en marginell effekt.
Begränsad studie. Marginell effekt. Världsnyhet. Medierna gör stor sak av könsskillnader, gång på gång. Genom massexponering förvandlas blygsamma skillnader till grundläggande skillnader.
Det vet Karolinskas pressekreterare Katarina Stenudd. Hon såg potentialen i att tagga rönen på könsskillnader och biologi, en perfekt cocktail ur mediedramaturgisk synpunkt.
Nyheten om genen föregicks av skådespelaren/terapeuten Jessica Zandéns och författaren Cecilia Gyllenhammars inlägg på Newsmill i slutet av augusti. De menar att jämställdheten är kvävande: "Så länge vi inte tillåter män och kvinnor att vara biologiska varelser är äktenskapen dödsdömda. Det vore bättre att männen blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället."
Argumenten bygger på en föreställning om att vi vet vad "riktiga" män och "riktiga" kvinnor är, som vore det ett statiskt ursprungligt och "naturligt" tillstånd som vi glömt bort. Den föreställningen stavas stereotypa könsroller.
Det särartsbiologiska spåret poppar regelbundet upp. Men medan könsskillnader tidigare användes för att betona kvinnors annorlundaskap och legitimera kvinnors underordnade ställning i samhället, handlar det nu mer om män i debatten. Det är uppfriskande att så många män hakar på, på nätet till exempel. Har kön äntligen blivit en mansfråga?
Att skapa motsatser och olikhet är fundamentala mekanismer i medierna. Men också allmänt tycks det finnas en rädsla för att kvinnor och män möjligen är mer lika än olika. Vad den rädslan beror på kan handla om att (jäm)likhet utmanar normen om den heterosexuella attraktionen och relationen.
Jämställdhet - en metod för rättvis fördelning av rättigheter, skyldigheter och möjligheter mellan könen - är inte ett hot mot olikhet i sig. Men med olikhet följer vanligen orättvisa. Jämställdhet blir ett hot mot den heterosexuella relationen så länge denna innehåller en idé om mäns överordning över kvinnor.