Regeringen formligen öser ut strategier, handlingsplaner och skrivelser på områdena rasism jämställdhet och mänskliga rättigheter. I min förra krönika, 9 november, diskuterade jag det senare. Det som kanske fått mest uppmärksamhet är förslaget till ny jämställdhetspolitik, vilket fått både ris och ros. Exempelvis hbtq-rörelsen visar besvikelse för att utgångspunkten är kategorierna kvinnor och män och att skrivelsen bara ytligt berör frågor och analyser som tyder på ett vidgat perspektiv än klassisk jämställdhet. Särskilt när det gäller formuleringen mäns våld mot kvinnor finns risken att samkönat våld och våld kopplat till hedersnormer marginaliseras.
En av utgångspunkterna i förslaget sägs dock vara hbtq-personer rättigheter. Frågan är vad som blir av den.
Det tidigare borgerliga regeringen använde begreppet våld i nära relationer, vilket i sin tur kritiserades för att osynliggöra mäns våld mot kvinnor och kön som maktfråga.
I vår planerar regeringen att lägga fram en strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Här kan tänkas att att våldsutsatthet tas upp.
Nåväl, förslaget till nationell handlingsplan mot rasism, liknande former av förtryck och hatbrott som kom strax efter jämställdhetspolitiken är riktigt bra. Det jag särskilt uppskattar är att rasism kopplas till strukturell diskriminering. Det vill säga, rasism handlar inte enbart om att enskilda människor utsätts utan att den också finns inbyggd i samhällets grundläggande struktur. Det betyder att minoriteter av skilda slag, exempelvis muslimer och afrosvenskar, missgynnas på bland annat arbetsmarknaden och i utbildningssystemet. Att rasism ses i ett större sammanhang betyder att det måste ske förändringar i samhället som helhet.
Om en dryg månad, första januari 2017, träder också en förstärkt diskrimineringslag i kraft. Bland annat ska ett mer omfattande förebyggande arbete ske i till exempel arbetslivet. Tidigare skulle endast diskriminering på grund av kön och etnicitet förebyggas. Nu gäller det samtliga sju diskrimineringsgrunder. Lagen gäller i första hand diskriminering av enskilda men syftar också till att motverka diskriminering på samhällsnivå och förändring av värderingar och attityder bland allmänheten.
Ofta definieras politik på de här områdena som ”mjuk” och hamnar i skymundan. Politik om ekonomi, arbetsmarknad, infrastruktur, utrikespolitik ses som ”hårda” frågor.
För mig gäller omvänt. Egentligen handlar de så kallat mjuka frågorna om makt och privilegier. Dessa är de hårda frågorna utifrån mitt perspektiv. Majoritetsbefolkningen, helst i de övre skikten, vill inte att det ska ske några maktförskjutningar samtidigt som flertalet naturligtvis säger att de för mänskliga rättigheter och emot diskriminering. Ofta anser de dock att frågorna inte är deras. Någon annan ”äger” dem. Själva har de det bra rent generellt och kämpar med sina ”livspussel”.